Karpaterna, Dag 51

Karpaterna
Dag 51: Poiana Vânatorilor-Saua Negoiu

23 augusti 2017

Jag är tacksam över att kossorna med dess klövar, horn och bjällror valde att förflytta sig bort från min tältplats under natten. Jag är lite mindre tacksam över att kossorna ersattes med ett ösregn. Eller så länge jag låg i sovsäcken var det bara mysigt. När jag skulle kliva upp var det däremot mindre roligt. Morgonrutinerna blir så mycket bökigare med regn. Hundar måste kläs på i tältet. Ryggsäcken packas osv. Det tar helt klart mycket mer tid.

Första timmarna med vandring blev blöta. Väldigt blöta. Som tur var lugnade regnet ner sig under förmiddagen och övergick till ett duggande. Samtidigt som den övergången var kom dimman som sen höll i sig resten av dagen. Regnet däremot, det kom och det gick med olika intensitet dagen ut.

Stora delar av dagen leden tagit mig genom skog eller buskage. Skogen var trevlig att gå genom. Buskagen väldigt blöta och trånga. Bitvis fick jag pressa mig fram då stigen var så igenvuxen. Kändes lite som ett gatlopp i Gladiatorerna.

Dagens första etappmål var klostret Mânâstirea 12 Apostoli. Jag hann bara skymta klostrets tak innan dimman tätnade och dolde klostret helt.

Jag vandrade på upp till Rezervatia 12 Apostoli. Dom naturskapta formationerna där såg jag inte så mycket av pga dimman.

Leden har även tagit mig upp och ner för några trädbeklädda toppar.

När jag sen kom fram till P-na Izvoarelor började dimtäcket lätta något. Men då tilltog regnandet istället. Härifrån var leden förresten mer tillrättalagd så att man inte längre behövde pressa sig fram, skönt!) Medan jag gick där i regnet tänkte jag att här kan man säkert få se björn (det var väldigt mycket björnskit på stigen). Jag började hoppas på att få se björn på berget mittemot. Hundarna gick precis framför mig. Båda stannade tvärt och jag gick förbi dom. Inget ovanligt med det. Leden gjorde en 90gradig sväng. Helt plötsligt stod där en björn! Bara tre meter framför mig. Hundarna stod som fastfrusna. Hel världen stannade för en stund. Vaknade till av att höra mig själv säga ”Nämen, OJ!). Sen var ögonblicket över. Björnen vände och sprang snabbt därifrån. Kanske att det var en svartbjörn. Den var iaf svart till färgen bortsett från lite vitt i öronen och jag upplevde den som ganska liten.

Strax före 5 var jag framme i Saua Negoiu. Det hade slutat regna och solen kämpade för att ta sig genom molnen. Bestämde mig därför för att stanna för att ge tält, prylar och kläder en chans att torka innan läggdags. Det mesta hann torka. Skön känsla att somna till. Jag behöver inte ta på mig blöta kläder imorgon.

Rulla till toppen