Karpaterna
Dag 56: Bicaz-Chei-Poiana Albă
28 augusti 2017
Nån gång mitt i natten vaknade jag av en hund som skällde nära tältet. Väldigt nära tältet. Jag var för trött för att orka göra något åt det. Sen vet jag inte helt vad skulle göra åt det om jag orkat. Hursomhelst det enda jag gjorde var att säga ”tyst nu”. Sen somnade jag om. När klockan sen ringde på morgonen såg jag att vi fått sällskap. Halvvägs in i absiden låg en stor vit hund som blev jätteglad över att vi andra äntligen vaknat. När jag sen öppnade tältet gjorde han allt för att komma in och i hans iver rev han nästan tältet. Den vita hunden som jag började kalla Tolstoj (provade massa namn, men Tolstoj var det enda som han lyssnade till) är kanske en av dom bråkigaste hundarna som jag mött. Att försöka packa samman allt lite snabbt var bara att glömma då Tolstoj retade Vega och Bounty samt plockade ut pryl efter pryl från min ryggsäck i takt med att jag lade i dom. Efter mycket om och men hade jag iaf fått samman alla prylar och började gå. Tolstoj följde efter, jag sa åt honom att gå hem, men han fortsatte att gå efter.
Vi följde Strada Cheile Bicazului, en väg med mycket trafik. Tolstoj verkar van vid bilar och gick åt sidan varje gång det passerade någon. Vilken väg att gå efter sen! Branta bergssidor på var sida av vägen och strömmande vatten. Så vackert! Vädret var inte lika vackert.. vi hade tur som passerade en rastplats just som ett åskoväder drog in med ordentliga skurar. Vi satt under tak tills det lugnade ner sig och fortsatte sen att gå. Tolstoj hela tiden helt vid min sida. Tydlig med att han minsann ska följa med..
Vi vek av från vägen på Cheile Bicăjelului (Bandă Galbenă) och började att följa en slingrig stig. Bitvis var den bökig att gå då många stormfällda träd låg över stigen. Men det var vackert! Så helt klart värt det 🙂 vi passerar en liten by och en man ropar åt mig. Tänkte först att det kanske hade något med hundarna att göra, men det hade det inte. Han undrade vad hans mobiltelefon ville.. att förklara vad PUK-kod är för någon när man inte talar samma språk var en utmaning..
Vi kom så småningom fram till turiststället Lacu Roșu. Sjukt mycket folk. Även där gick Tolstoj med oss, nära trots många matfrestelser. Vi följde sjön ner till dess ände och följde sen en liten väg och sen stig mot Poiana Albă. Halvvägs fick jag stanna för att skynda mig upp med tältet. Hann precis få upp det och in alla prylar innan dagens andra åskoväder var mitt över oss. Lite trixigt med Tolstoj. Han fick absidplatsen och verkade efter en stund väldigt tillfreds med den. Han mådde så gott där, så att när regnet upphörde och jag tyckte att vi kunde gå en bit till innan vi gjorde kväll, att jag fick putta ut honom sovandes därifrån.
Vi kom så oss iväg. Lite innan Poiana Albă var det väldigt mycket kor. Spännande tyckte Tolstoj som sprang fram för att titta lite närmre på en utav dom. Då kände jag att så här kan vi inte ha det, även fast han kom bums när jag ropade hans namn.. så jag kopplade honom. Det är något han aldrig kan har varit med om tidigare. Det var ju party enligt honom att gå och bita och dra i kopplet. Vid Poiana Albă visade det sig att rumänska fjällräddningen hade en stuga öppen för övernattning så vi stannade i den, jag, Vega, Bounty och vildskinnet Tolstoj.
