European Long Distance Path E4 Kreta,dag 12

Dag 12: Prinos Tubotos refuge-Gerakari, 22 km

Jag hade föreställt mig att det skulle vara en enkel match att rassla ner dom 1100 höjdmetrarna från Prinos Tubotos refuge till Fourfouras. Han inte mer än att börja gå förrän det stod klart att så inte skulle bli fallet. Leden var många gånger svår att hitta och däremellan var den ofta igenvuxen av taggiga buskar eller var täckt av rullgrus. Mina fötter for undan för mig på rullgruset och jag föll baklänges rätt över dessa helvetesbuskar. Skrubbade upp i stort sett hela baksidan av höger ben och skinka. Svårt var det att ta sig upp också där jag låg som en sköldpadda som hamnat på rygg. Tur att landskapet iaf var vackert fick jag trösta mig med. En timme senare var fallet glömt då jag stötte på en panikbräkande get som fastnat i ett staket. (Se tidigare inlägg).
I fourfouras lyxade jag till det rejält med att gå till byns bageri. Köpte en nygräddad söt paj, några bullar och en limpa. Innan jag gick vidare till mataffären där jag köpte ännu mer mat och isglass.
Vägen vidare mot Gerakari var lätt till en början och gick längs vägar som tog mig till flera av Amaridalens byar. Trevliga små byar där det ofta kändes som att tiden stannat (iaf om man tänkte bort bilarna). Blev dock lite besviken på dom då min guidebok utlovat åsnor. Mängder med åsnor. Inte en enda åsna mötte jag.. Vi tog flera pauser. Båda småtrötta från gårdagens gång. Sista biten till Gerakari visade sig bli en större utmaning mot vad jag räknat med även den. Det fanns ingen led att följa. Det fanns målade stenar men vägen mellan dom var TOTALT igenvuxen av taggbuskar. Jag fick bära Bounty i 3 kilometer då hon får ont i tassarna av törnen. (Fick även bära henne långa sträckor under morgonen av samma anledning). Rispade benen ännu mer denna sträcka. Men det är ändå lite häftigt hur det fungerar. När jag stod i början av sträckan med buskar tänkte jag att jag aldrig kommer att ta mig igenom det här. Men hur det än är så kommer man fram till slut bara av att sätta en fot framför den andra. Helt oberoende av hur stora stegen är. (Tvivlade även mitt i fältet då jag blev fast i vad som kändes som en labyrint). Lättnaden jag kände (även ett visst mått av stolthet) när jag kom ner till den lilla byn var enorm. Också glad över att kunna fylla på vatten. Dricker kopiösa mängder vatten under en dag. Vägen till Gerakari var förhållandevis enkel. Asfalt. Döden för redan trötta fötter. Stannade till på mataffären även här. Gemensamt för alla byar jag gått igenom idag är att alla människor jag mött har varit supertrevliga. Gerakari visade sig vara kända för sina körsbär så jag köpte ett halvkilo som jag sen satt och mumsade på efter att jag slagit upp tältet utanför byn. Höjden av mys! Sitta utanför tältet, äta nyplockade körsbär och läsa min bok.
Rulla till toppen