Vita bandet dag 34

Vita bandet dag 34
Tärnasjöstugorna-Hemavan, 42 km
Äntligen är minusgraderna tillbaka! -5 stod termometern på när vi startade i morse. Måtte vi ha många dagar med minusgrader framför oss!
Den inte helt frivilliga vilodagen gjorde susen och alla var vi fulla med energi när vi startade. Vissa (läs Peak) var tom överfulla. Peak var halvgalen och visste inte var han skulle göra av all sin energi och därför hann vi inte ens lämna stugtomten förrän pulkan tippade första gången.
Vi fick en helt underbar skidtur över Tärnasjön. Vega och Peak drog varsin pulka så allt jag behövde göra var att stå och staka. Vi höll ett tempo på 8 km/h och hundarna såg så lyckliga ut när dom travade på!
Det är märkligt det där med att ändra perspektiv. Från sjön upp till Syterstugan är det ”bara” 120 höjdmeter. Vet inte när 120 övergick till att bli ”bara”, men det har det iaf blivit nu. Hundarna har blivit så mycket starkare mot starten och det är häftigt att se hur dom tar sig an backarna. Vega och Peak har lite olika teknik kan man säga. Vega segar på i samma tempo. Peak är explosiv, men måste då stanna och andas några gånger istället. Så dom brukar komma upp ungefär samtidigt.
I backen på väg mot Syterstugan mötte vi den första turåkaren/gångaren för den här turen. En polack på snöskor som ska gå mellan Hemavan och Kvikkjokk. Han gick på snöskor pga att hans ena skida hade gått sönder dagen innan.
Efter Syterstugan så väntade ytterligare 260 höjdmeter. Men dessa brantare och isigare än dom första. Peak fick ta den lilla pulkan och jag och Vega den stora. Men för att ta mig upp fick jag ta av skidorna och gå till fots. Det fungerade väldigt bra!
Det blåste rätt så kallt och för första gången sen turstart var jag tvungen att använda skalhandskar utanpå mina virkade ullvantar för att inte bli kall om händerna. Men vinden mot ansiktet får mig verkligen att må bra. Jag känner mig så levande när jag känner den mot mitt ansikte.
Det började att bli allt vitare och alla strukturer började att suddas ut. Sikten var ändå helt okej och vi såg flera ledkryss åt gången, men utsikten försvann.
Efter Sjul-Olsaxeln tog vi en liten genväg mot syterskalets vindskydd. Det var inte helt lätt för hundarna att ta sig ner mot det pga den isiga marken. Pulkorna har en tendens att välta när det blir kombinationen is och skrå. Speciellt Peaks som han rör sig så häftigt och gärna tar snäva svängar för att titta till resten av gruppen.
Tyvärr såg vi inte bergssidorna i själva Syterskalet utan enbart ett hundratal nyanser av vitt. Speciellt när det började att snöa. Här blåste det mycket mindre, annars hade nog snöfallet blivit jobbigt. Nu var det inga problem.
Framme i Viterskalet åt vi vår medhavda lunch. Att laga mat på morgonen och stoppa i en mattermos är så jäkla nice! Idag blev det trattkantarellrisotto med mycket smör och parmesanost i.
Sen hade jag turen att bli bjuden på en dubbelvåffla med hjortronsylt och grädde och en kopp varm choklad av Mette. Vi fikade tillsammans med Erika som vi blev omåkta av med hennes två Vorstrar i Syterskalet. Mycket trevligt möte!
Efter Viterskalet mötte vi inte bara solen som letat sig fram från alla moln utan också allt fler skidåkare. Flera stannade vi och växlade några ord med. Mycket trevligt!
Vägen ner till Hemavan går bitvis rätt så brant. Vi valde att vika av från vinterleden och ta skoterleden istället. Ett bra val tror jag. Fick ploga och ta ut svängarna för att inte få upp för hög fart på det isiga underlaget. Skoterleden är några kilometer längre än vinterleden. Men så värt det.
Väl nere i samhället checkade jag in på ett vandrarhem. samma vandrarhem som jag, Julia och Mathilda bodde på 2015 när vi passerade. Då ställde vi till med pannkaksfrossa. Kanske ett av mina bästa matminnen?
Vi parkerade pulkorna och promenerade till Kungsleden skylten så att Mette skulle få ett riktigt avslut av sin tur. 475 km skidade hon med. Var väldigt fint med sällskap hela den sträckan! Nu håller jag tummarna för att hon och Bonnie kan ansluta igen när jag passerar Jämtland.
Jag och hundarna har kommit halvvägs. Känns märkligt. Men jag är så glad att vi har lika långt kvar 🙂
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Rulla till toppen