Vita bandet dag 58

Vita bandet dag 58

Fältjägaren-Svalåtjärn, 31 km

Jag kom igång sent idag. Prognosen lovade hård vind till fram på eftermiddagen. Men det stämde inte alls. Vinden mojnade redan under morgonen så att vi kunde skida vidare. Men jag hade det svårt att komma iväg. Hade huvudvärk och funderade över om jag borde skriva ett mail till juryn för ”Årets äventyrare”. Något jag kan bli tokig av är när man framställer kvinnor som det svagare könet. Det är vad jag upplever att juryn för detta gör. Då dom anser att vissa prestationer är större endast pga at dom blivit utförda av kvinnor. Flera gånger har män och kvinnor gjort turer/äventyr tillsammans men det är bara kvinnan som blir nominerad för detta. Jag funderar över vilka argument dom har för att göra så? Ingen gång har män och kvinnor så lika förutsättningar, enligt mig, som just när det kommer till att tura. Har ni funderat på detta? Jag tänker att det tom är tvärt om. Att kvinnor kanske tom är bättre rustade för långa turer än män? Detta enbart baserat på vad jag tycker mig ha sett längs lederna. Män som tenderar att rasa i vikt och kvinnor som ser mer och mer välmående ut för varje dag.

Hursomhelst kom jag iväg vid 10. Vinden hade jag rätt emot mig. Men det var inte så farlig. Kanske 7 m/s.

Det flöt på bra bortsett från huvudvärken som blev allt mer intensiv och ett före som var lurigt. Isigt varvat med snö som inte bar så att det närsomhelst kunde ta tvärstopp. Vinden hade skapat snökäglor som var lite dryga att åka över. Det går väldigt ryckigt när man ska över dom.

Vid Svaaletjahke vek vi av mot Ramundberget. Det råder skoterförbud på den leden, men som föret var så hårt var det inga problem! Mötte ett par äldre män som var på väg till Fältjägaren. Stannade och pratade med dom en stund i vinden innan vi fortsatte vidare.

Sista biten ner till Ramundberget var nerför. Vi hade turen och det pistade spåret hade drivit igen. Det gick lite långsammare med andra ord. Nere i Ramundberget var det vindstilla och solen värmde riktigt gott. Men när vi kom upp på kalfjället igen så var vinden åter vårt sällskap. Sista biten till Ösjöstugan (som vi nådde minuten efter att dom stängde för dagen) gick vi genom ett snöfall som piskades i ansiktet med vinden. Men vi hann bara komma fram till stugan så ändrades vädret helt. Det blev i det närmste vindstilla och snöfallet upphörde.

Sista biten till Svalåtjärn blev därför väldigt behaglig!