Långfärdspaddling, dag 106
Sõrve sääre-Lūžņa, 40 km
Vi klev upp samtidigt som solen gick upp. Jag var supertaggad över korsningen över till Lettland. Bounty visste inte helt vad som väntade utan var sitt vanliga jag. Förhållandena för att paddla över var optimala! Medvind och klart väder.
Efter ca två kilometer kom vi fram till södra udden av Vesitükk. Totalt såg jag tre stora örnar på ön och en hel del sjöfågel. Men bäst av allt sälar i massor! Några låg på stenar och chillade med dom allra flesta var i vattnet. Dom var, som sälar i regel är, supernyfikna och poppade upp nära kajaken. Bounty kollade skeptiskt på dom.
Efter två timmars paddlande kunde jag se en vit liten sak sticka upp lite, lite i horisonten. Nämligen fyren Mikeltornis. Det var den punkt som jag tagit ut kompassriktning mot. Mer eller mindre rakt söderut. I takt med att jag kom närmre började ett landskap växa fram. En färgförändring som blev en svag landremsa, träd började synas, först som en massa och sen kunde man utskilja ett och ett.
Den stora farleden gick helt problemfritt att korsa. Det enda vi fick problem med var landstigningen vid Lūžņa. Vågorna tryckte mot land. Det var rätt så grunt så vågorna blev brytande och väldigt skarpa. Med några meter kvar till land kom en större våg och sköljde över kajaken bakifrån. Bounty kom farandes över mig. Men det gick bra. Jag höll i henne och kastade upp henne på land när vi var framme och sen kunde jag ta mig upp på land. Inte helt lätt att göra det i den typen av vågor som inte verkar vilja göra annat än att välta kajaken eller fylla den med vatten.
Klockan var bara 13 när vi var över. Min tanke var att ta en lunchpaus för att sen fortsätta. Men vågorna blev bara allt mer aggressiva. Hade jag inte haft Bounty med hade jag inte tvekat att fortsätta. Men det ska vara njutbart även för henne!
