Cykel mot svarta havet dag 28

Cykel mot svarta havet dag 28

Knieper Nord-Barth, 45 km
Som jag längtat efter den dagen. Dagen då väderlekensprognosen sa att det skulle vara slut på regnet för ett tag! Det visade sig dock inte stämma så vi cyklade iväg från Stralsund i ett lätt duggregn som efter bara ett kort tag bestämde sig för att öka i styrka och sen hålla i sig resten av dagen. 
Cyklingen var däremot väldigt vacker stundtals helt längst med vattnet. Men idag hände också en av alla hundägares största skräck. Asta sprang helt fint bredvid cykeln som vanligt när det plötsligt dök upp ett rådjur som Asta bestämde sig för att springa efter. Asta har någon gång tidigare rymt från mig. Dock inte under den här resan, utan för länge sen, och då aldrig längre än 15 min. Skillnaden den är gången är att tiden gick och i takt med att det tiden gick så blev jag såklart allt mer orolig. Paniken som uppstår är helt fruktansvärd. Alla tankar som kommer till en. Har hon blivit påkörd? Fastnat nånstans osv. Efter 1,5 timme ringde jag till närliggande polisstationer. I Tyskland verkar man inte kunna ringa ett specifikt nummer som i Sverige förutom om man är i nöd. Ingen av dom hade fått in eller hört något om en hund. Jag pratar med människor som bor i närheten. Vi befann oss på landet riktigt och hade vattnet på ena sidan och enorma fält på andra. Trots detta syntes hos inte till och ingen sa sig ha sett henne. Jag har hela tiden kontakt med en vän hör i Tyskland. Han kommer efter ytterligare timme med förslaget att jag kan ringa till hundstallen i området så skickar han numren till dom. Det första numret gick till Tiere in Not Nordvorpommern e.V. och där var hon! Det visade sig att Asta hade fångats in när hon nådde andra sidan fältet, alltså redan efter 15 min ungefär och dom hade skjutsat henne dit, några mil bort. Jag undrar lite varför polisen inte informerade mig om det. Alltså att hundar som rymmer körs till såna ställen och inte till polisstationer som i Sverige. Lättnaden var enorm när jag fick höra att hon var där! Sen kom nästa problem. Hur skulle jag hinna fram dit innan dom stänger för dagen. Jag började cykla i riktning tillbaka till Stralsund så fort jag bara kunde. Men redan i Altenpleen insåg jag att jag aldrig skulle hinna i tid. Såg en busshållplats utanför en skola. Pratar med en kvinna där som upplös mig om att det bara är skolbarn som får åka med bussen och att hundar inte får åka buss här. Men hon erbjöd sig att skjutsa mig när hon slutar sitt jobb om 10 min för hon bor i närheten av hundstallet. Så jag lämnade cykeln där så åkte jag och Bounty med henne.
Asta blev så glad när vi kom! Ett annat litet misstag som gjordes var att hundstallet missade att Asta är chipmärkt. Dom hade tittat sa dom men inte hittat något, så dom kunde inte heller hitta mina uppgifter via chipet. Men när dom kollade igen när jag sa att hon hade ett, då hittades det. 
Vi hade sen tur att få lift tillbaka till cykeln. Helt dränerad på energi, genomfrusen och blöt efter alla timmars vandrade fram och tillbaka letandes efter Asta så bestämde jag mig för att vi skulle sova inomhus i natt. Speciellt som det inte finns några öppna campingar här och när det började bli mörkt orkade jag helt inte börja fråga runt efter tältplats. Är så tacksam för vår allemansrätt hemma! 
I Barth tog vi alltså in på ett rum. Som dessutom att badkar. Det var så skönt att känna alla spänningar i kroppen släppa när jag låg i det. 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *