Cykel mot svarta havet dag 65

Cykel mot svarta havet dag 65

Korneuburg-Untere Au, 40 km 

Efter 24 timmar med tåg kom jag och Bounty fram till Wien. Resan gick Stockholm-Köpenhamn, Köpenhamn-Hamburg och sen nattåg Hamburg-Wien. Mao extremt smidigt! Bounty är drömhunden att resa med av flera anledningar. En av dom är att hon är expert på att chilla och kunde därför åka med hela sträckan gratis (och utan munkorg). Det pga att ingen konduktör såg henne. Mellan Köpenhamn och Hamburg låg hon blickstilla i fem timmar i en Ikeakasse som jag hade packning i. På tåget mellan Hamburg och Wien låg hon blickstilla i min sovsäck på överslafen som vi hade. En annan grej som är superbra med Bounty är att hon dels kan kissa på kommando, men också hålla sig ungefär hur länge som helst!
Mimi och Martin plus Linnea mötte upp oss på tågstation så åt vi frukost tillsammans. Drömstarten på dagen och även bästa sättet att komma tillbaka till turen. Fina människor är bland det bästa man kan omge sig med! Jag, Mimi, Bounty och Linnea åkte sen ut till hennes svärföräldrar där hundkajakcykelcirkusen väntade. Är så tacksam för all hjälp jag fått från dom!
Det första jag gjorde när jag kom fram till cykeln var att byta bromsbeläggen på skivbromsarna både fram och bak. Sista cykeldagen innan pausen så slutade bromsarna att fungera helt och hållet. Jag drar mig ofta för att göra saker man ska vara lite händig för att fixa pga rädsla för att misslyckas. Men det gick så jäkla bra. Det var ju inte ens svårt visade sig och sen med hjälp av Thomas på Customcyklar fick jag hjälp via FaceTime att ställa in dom rätt! Så nu bör jag ha fungerande bromsar resten av vägen 🙂 
Det kändes både skön och ovant att åter sitta på cykeln. Det tog sin lilla tid att packa samman allt då jag hade med mig ganska mycket prylar hemifrån och nu måste allt packas annorlunda mot hur jag hade det tidigare. Tar i regel några dagar att hitta ett system som man trivs med. 
Det var inte drömförhållanden att börja cykla i, men inte heller katastrofala. Ett par minusgrader, dimma och motvind. Cykelvägarna var under närmaste helt tomma. Det var skönt. Men att cykla storstadsnära efter att ha varit i Jämtland så länge var ändå tröttande. Det är så mycket ljud. Motorvägar och järnvägsspår. Aldrig helt tyst. Jag gillar tystnaden vi har i Jämtland. Den självvalda. 
Känslorna att vara tillbaka i tältet var även dom blandade. Det gick så bra att tälta innan jag åkte hem. Men en viss oro och ångest över att sova i tält finns ännu kvar. Men året är långt. Med massor av övning blir kanske allt som det var tidigare. 

Rulla till toppen