Cykel mot svarta havet dag 89

Cykel mot svarta havet dag 89
Golenti-Zaval, 92 km

Det blev en lugn och trevlig start på dagen. Jag packade ut mig från motellrummet och gick ut till lastbilsparkeringen och mötte upp Deniz som ställt iordning en stor frukost! På samma parkering fanns även hans farbror som också kom till frukosten samt en random chaufför från parkeringen. Morgonen var kall och blåsten gjorde att den kändes ännu kallare. Men jag var omgiven av varma människor. Det blev mycket skratt. Härlig start på dagen helt enkelt!

När vi cyklade ut på väg E79 kom vi nästan genast till en kö med lastbilar som väntade på att få korsa gränsen till Bulgarien. Jag bestämde mig därför för att fortsätta cykla i Rumänien istället. Precis innan staden Calafat, fortfarande på motorvägen, hör jag något som piper/skriker till vänster om mig. Kollar upp och tror först att jag ser en stor svart råtta. Men ser sen snabbt att det är tre stycken riktigt unga hundvalpar som kravlar omkring. Jag blir orolig för dom och stannar min cykel, stannar trafiken och springer ut till dom och hämtar dom. När jag sen står vid säkerhet igen vid sidan av vägen med valparna i famnen ringer jag till Delia som driver hundsheltret i Brasov för att fråga vad jag ska göra. Känner mig rådvill. Jag hinner bara påbörja samtalet med henne så kommer en man ut från industribyggnaden som jag stod utanför. Han kan ingen engelska, men jag förstår att han säger att valparna är hans och han tar dom i famnen och bär in dom till den inhängnade industritomten. Där finns ett femtiotal andra unga hundar. Inga äldre. Jag frågar var tiken till valparna finns. Han börjar bli arg, säger och visar med hela kroppen att jag ska gå därifrån. Han följer efter mig och börjar säga saker som jag tolkar är att Bounty är hans hund och han försöker ta henne från mig. Jag blir rädd. Sjukt rädd och trampar så fort jag bara kan därifrån. Kändes som ett svek mot valparna. Men vågade inte göra något. Dom kan ju också ev ha det ”bra” där. Han var ju inte hårdhänt eller så med dom. Men så små valpar behöver sin mamma.

Det har blåst hårt hela dagen. Oftast har vinden kommit snett bakifrån. Men stunderna jag fick den rätt från sidan var det svårt att hålla sig på vägen. Det tryckte verkligen på. Men solen har skinit så många människor har varit ute och ropat påhejande ord efter oss och precis som på många andra ställen vi passerat så håller barn ut sina händer för att dom vill att man ska ”give me five”. Glada ansikten smittar av sig!

När det blev kväll fick jag det svårt att hitta tältplats. Landskapet var helt platt mellan samhällena som jag passerade så fanns inget att dölja sig bakom. Fanns inga ställen att ta in på. När jag frågade människor jag mötte om var jag kunde sätta upp mitt tält fick jag till svar att jag inte kan göra det i det området för att det var inte tillräckligt säkert. Så höll det på. Så när jag nådde en campingskylt Camping Zaval intill vattendraget Jiu River kände jag lättnad. Campingen verkade nedlagd. Men den låg avskiljt. Kändes först väldigt bra! Sen drabbades jag av en sån plötslig oro. Inte pga några yttre faktorer just här. Jag började att känna mig rädd. Så jävla rädd. Så rädd att jag kräktes och hela kroppen skakade. I mitt huvud återupplevde jag överfallet för första gången på länge. Som det blåste så föll löv/skräp ibland mot tältduken och för varje gång det hände kramade jag överfallssprayen hårdare. Jag har Bounty i mitt knä och jag gråter. Försöker minnas allt jag lärde mig hos psykologen. Har svårt att komma till ro. Timmarna går. Vågar inte lägga mig i sovsäcken för att jag är rädd att någon ska dyka upp och att jag då ska sitta fast. Självklart vet jag att detta inte kommer att hända egentligen. Tankens kraft är enormt stark. På gott och ont.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *