Cykel mot svarta havet dag 93

Cykel mot svarta havet dag 93
Vedea/Bujoru-Prundu, 86 km

Nästan lika jobbiga som panikångestattackerna är när dom pågår är skamkänslorna jag får hantera efteråt. Men då försöker jag påminna mig själv om hur jag skulle reagerat och tänkt om mina känslouttryck tillhörde någon annan.

Jag hade en minst sagt jobbig natt.

Jag somnade utan några större problem igår i tältet. Men väcktes efter ett par timmar av ett för mig värsta tänkbara sätt. Bounty som morrar och steg som knastrar i snön och närmar sig tältet. När jag sen hör rösten av en man brister det totalt och jag börjar panikskrikgråta och be dom att inte skada mig. Mannen utanför tältet börjar då tala lugnande till mig och säger att jag inte behöver vara rädd, att allt är bra, att han tillhör gränspolisen. Jag öppnar tältduken, fortfarande gråtandes, och han håller fram sin legitimation. Han fortsätter att tala lugnt till mig. Jag lugnar mig något. Han ber om att få se mitt pass. Bakom honom står en kvinnlig polis. Jag letar rätt på mitt passet och ger det till honom. När dom kollat igenom passet så får jag tillbaka det och han ger mig en handskriven lapp med ett direkttelefonnummer till deras bil. Han säger att jag kan ringa om det skulle vara något. Jag har svårt att få fram några ord. Skräcken inom mig hade börjat slå rot. När dom sen gått därifrån brister det totalt. Jag börjar skaka och panikgråta. Lugnar mig lite och ringer en vän. Efter en större panikångestattack är jag helt urlakad av energi. Helt tom. Jag somnar utan att vara medveten om det. Försvinner liksom bara in i sömnen av utmattning. Lite som när man svimmar.

Jag är så tacksam för att jag inte måste hantera dessa känslor som uppstod efter överfallet i slutet av juli ensam utan att jag har en familj som bryr sig, föräldrar och systrar, som hjälper till och stöttar när jag faller oavsett om jag bara snavar lite eller störtdyker. Samma sak med mina vänner som är dom finaste och klokaste man kan tänka sig som outtröttligt lyssnar och ställer dom rätta frågorna. Som både bokstavligt och bildligt talat finns där i ur och skur under dygnets alla timmar. Som jag kan skratta med i timmar samtligt som det är lika självklart att prata om saker som tynger en. Med vilka hela ens känsloregister är accepterat.

Jag älskar er och jag älskar mina hundar. Jag är en lyckligt lottad människa.

Tack till er alla som peppar och stöttar. Det allra mesta känns så mycket lättare med ert stöd. Även om jag får bakslag mellan varven i mitt inre läkande så hade jag aldrig kommit så långt i den processen som jag kommit utan ert stöd. Det tillsammans med alla fina människomöten längs vägen är den bästa av mediciner ❤️

Dagen har ägnats åt att tänka och känna. Försöka landa. Att cykla och tänka är väldigt bra att göra tillsammans. Frågor som är det värt det har gått runt i mitt huvud. Det enda svar jag kommer fram till att ja. Det är det. Det går upp och det går ner. Så är det med allt i livet. Jag älskar att vara ute så mina rädsla får inte stoppa mig. Min hjärna måste bara lära om vad som är farligt och inte.

Jag har mött många människor idag som har vinkat och ropat glatt åt mig. Det gör att saker känns lättare och att nattens känslor bleknar.

Det har varit en kall cykeldag. Solen sken en kort stund. Men mest har det varit molnigt med ett vackert och speciellt ljus. Har även regnat en del. Eller riktigt mycket under ett par timmar. Men det var rätt så skönt. Gjorde det ännu enklare att tänka.

När jag närmade mig Giurgiu stod en fotograf ute och väntade på mig. Han tog flertalet bilder och vi hade ett trevligt samtal!

Här är artikeln: https://bitt.link/C3p

Ett par ambulansarbetare stannade mig för att prata. Två riktigt härligt glada personer vars energi smittade av sig. Precis vad jag behövde lagom till kvällen. Jag hade tänkt att jag skulle kunna tälta i naturreservatet Parcul Natural Comana och ta in på en liten avtagsväg där. Problemet var att det låg väldigt mycket snö på den. Speciellt där den anslöt till huvudvägen, så jag körde fast.. Medan jag står och ska ta mig lös kom ambulanspersonalen förbi igen! Med lika mycket sprudlande energi så hjälpte dom mig lös och sa att jag borde tälta nere i samhället Prundu istället. Att det är en trevlig och säker småstad. Dom rekommenderade mig att tälta vid bensinstationen, men personalen där sa nej. Personalen där rekommenderade mig att tälta vid fotbollsplanen. När jag kommer in i själva samhället så frågar jag därför en grupp med män som står vid en bil utanför en minimarket/pub om vägen dit. Bounty började skälla när hon såg dom. Hon gör ofta det på främmande män. Jag pratar med männen och får en vägbeskrivning. Just som jag ska cykla iväg hör jag hur det smäller till och Bounty tvärtystnar. Jag stannar cykeln och vänder mig om och frågar mannen om hann precis slog min hund. Två av männen tar tag i mannen som slog och gör tecken åt mig att cykla vidare. Jag blev rädd och orolig för Bounty som kröp ihop och skakade i korgen. Men vågade inte stanna där. Jag cyklar på den korta sträckan som är kvar till sportområdet. Känner att jag inte vågar tälta där. Känner mig rädd. Jag börjar gråta. En bil kommer efter en kort stund och ropar på mig. Visade sig att en av männen utanför butiken hade ringt sin pappa som jobbar som vaktmästare i sporthallen. Dom öppnar åt mig och säger att jag kan stanna här i natt. Nu händer många positiva saker samtidigt. Jag blir så extremt väl omhändertagen. Petre fixar fram mat åt mig och försäkrar mig om att jag är trygg. Sen får jag meddelanden av ambulanspersonalen som vill kolla till mig att allt är bra. Sen blir jag uppringd av distriktets polischef. Journalisten hade kontaktat honom och berättat vart jag hade tänkt att tälta och bett dom åka och kolla i området. När dom inte hittade mig där (som jag cyklade till samhället istället) så ringer dom för att kolla att jag är i säkerhet och säger sen att jag ska kontakta honom inför varje tältnatt så kan han hjälpa mig att kontakta poliserna i dom områdena så att att dom kan hjälpa mig att hitta en trygg tältplats. Lite senare på kvällen kommer ortens borgmästare förbi med famnen full av mat. Journalisten hade kontaktat även henne för att se till att jag hade det bra. Enda problemet med detta var var att Petre inte frågat sin chef om det är okej att jag sover här i natt. Så han fick en utskällning men förhoppningsvis slipper han problem pga att han hjälpte mig. Bounty verkar inte ha ont, men var lite skärrad hela kvällen. Men hennes tillit till män kommer med all sannolikhet vara ännu mer förstörd nu. Fan för elaka människor.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *