Vita bandet 2020, dag 12
Lillfiskelösen-Munsvattnet, 32 km
Det var verkligen mysigt att sova i vindskyddet. Lyssna till vinden och se snö dansa omkring i den. Som prognosen utlovade väldigt blåsigt väder hela förmiddagen bestämde jag mig för att skjuta på skidstarten tills vinden skulle mojna. Så det blev en extremt lugn morgon och förmiddag. Vi startade inte förrän vid klockan 14.
Det hade kommit en del snö under natten och som temperaturen låg runt nollan var det en klabbig snö att skida på. Så det gick väldigt tungt fram till vägen som går till Vinklumpen. Vägen var plogad, men det fanns tillräckligt med snö på den för att man skulle kunna skida. Det var skönt att skida utan motstånd för en stund!
Leden som går norrut är inte helt lätt att hitta längs. Ledkryssen står väldigt glest. Men det var ändå skönt att ha något att följa för några kilometer.
Över Hotagsfjällen är det oledat. Om man bortser från att föret var väldigt tungt att åka i så gick det till en början väldigt bra. Vi gick på uppför och föret blev sakta men säkert bättre i takt med att vi tog höjdmetrar. När vi nådde fram till Storbäcktjärnen så slog vädret om. Sikten blev allt sämre och efter ett tag blev det whiteout. Att orientera sig med kompass i whiteout är svårt. Det finns inget i terrängen att ta sikte mot. Att i tillägg ha en hund som gillar att gå nära och genskjuta ens skidor gör det ännu svårare. Kunde inte hålla en rak kurs som Peak hela tiden pressade mig lite åt sidan. Men det gick på något vis. När inga konturer finns och det är omöjligt att se skillnad med mark och himmel blir jag lite lätt illamående. Kände mig åksjuk. En sträcka som normalt sett inte skulle ta någon lång tid att skida gjorde det nu. Lyckan kändes total när vädret ändrades något så att världen åter trädde fram. Sikten blev bättre och samtidigt började det snöa. Stora flingor blev till centimeter med nysnö på marken.
Prognosen för imorgon ser inte lovade ut så bestämde mig för att ta mig ner från fjället. Det blev allt tyngre att ta sig framåt. Peak kämpade på extremt bra. Hade först tänkt att tälta vid renvaktarstugorna vid Tvärån, ändrade mig sen till att tälta vid samevistet vid Lobbersjön och väl där bestämde jag mig för att skida ner till Munsvattnet. När vi tappade höjd blandades snön ut allt mer med regn. Det var blött att skida. Blött och tungt.
Alla tre var vi glada när tältet var på plats. Hundarna lade sig genast på fällen och slumrade lite innan dom åt. När jag skulle fixa middag till mig slant jag med kniven och stack mig rätt så djupt i vänster hand. Med blodet sprutande i en liten stråle försökte jag ta mig ut till pulkan för att hämta förstahjälpenkitet utan att bloda ner för mycket. Gick sådär. Så snart handen var inlagd med ett tryck mot såret så gick det snabbt att få det att sluta att blöda.
Tror att vi alla tre kommer att sova väldigt gott i natt.
