Vita bandet 2020, dag 15
Ankarede-Slipsiken, 37 km
I natt var det inga minusgrader och föret har varit extremt tungt hela dagen. Det är egentligen inte särskilt brant från Ankarede till vindskyddet Tjärnbäcken. Tidigare har Peak kunnat dra pulkan ensam i den lutningen. Men som föret var så tungt fick vi dra den tillsammans. Det gick tungt och långsamt. Tom på platten gick det tungt. För att inte Peak skulle slita ut sig alldeles har han därför fått gå lös delar av dagen så drog jag pulkan ensam. Innan Raukasjön går det nedför. Men även nedför gick det långsamt och sen över sjön mot Raukasjö fjällgård kändes det i det närmaste tröstlöst. Hade det inte varit för att jag hade en enormt stor och bra motivation till att ta mig framåt till Slipsiken idag så hade jag mest troligt gett upp för dagen tidigt för att försöka igen imorgon. Men jag och Mette hade bestämt att ses i Slipsiken. Hon skidandes från Klimpfjäll och vi från det här hållet. Jag var superpepp på att ses och det gav extra krafter!
Efter fjällgården går det rätt så mycket och stundtals brant uppför. Jag satte fast skidorna på pulkan och kopplade fast mig framför Peak så drog vi pulkan tillsammans uppför. Ett steg i taget tog vi oss framåt. Efter dom första 200 höjdmetrarna plattades landskapet ut en del så då kunde Peak ta pulkan själv fram tills att det var dags att sista stigningen mot Länsmansknulen. Det kändes som en evighetsbacke. Flera gånger trodde jag att jag såg slutet av backen, men det kom hela tiden ett nytt krön. Strax innan vi nådde toppen så frös snön till och vi fick skare. Lycka! Att utsikten var extremt vacker förstärkte den känslan. Det blåste en del och vinden var kall. Men även den bidrog till lyckokänslan. Det är så mycket lättare att känna sig levande med vinden i ansiktet!
När vi närmade oss stugan såg jag Mette utanför stugan sågandes ved. Så lyxigt att komma fram till en nystädad stuga med en eld brinnandes i kaminen! Personerna innan oss hade inte diskat och städat efter sig så det hade Mette tagit itu med det första hon gjorde när hon kom fram.
Mette är också en person som jag träffat genom fjällfararnas vita- och gröna band. Våra vägar fördes samman förra året under en podinspelning och sen skidade hon med mig längs Kungsleden. Det var väldigt fint att sitta och prata gemensamma turminnen och äta god mat tillsammans!
Slipsiken är en helt underbart vacker liten länsstyrelsenstuga och som dessutom är väldigt ny då den förra stugan togs av vinden så byggde man upp denna så att den invigdes i februari 2015 När jag skidade förbi 2015 blev jag fast i den i flera dagar pga storm. Jag blev då den första personen att övernatta i stugan.
Idag vände Peaks matlust vad det verkar! Hoppas att den kommer att sitta i nu.
