Vita bandet 2020, dag 16
Slipsiken-Ljusliden, 51 km
Nätterna blir allt mildare. Trots att vi sov på 837 möh så var det inte kallare än 0-gradigt i natt. Men föret var rätt så hårt som skönt var. Om än väldigt strävt. Så det gick trögt att ta sig framåt. I nedförsbackarna fick man använda stavarna hela tiden då det högg stopp med jämna mellanrum.
Det var fint att få åka med sällskap. Jag och Mette gjorde sällskap ner till Klimpfjäll. Åt en tidig lunch tillsammans innan hon tog bilen runt till Gielas och jag skidade vidare.
Snöns bärighet hade hunnit bli riktigt dålig. Här nere måste det ha varit plusgrader i natt. Slushsnö som var extremt tung att gå i. Så jag kopplade på mig framför Peak så att vi drog pulkan tillsammans uppför. Jag lyckades åka fel på vägen ut från Klimpfjäll just efter skidanläggningen. Upptäckte det som skönt var rätt så tidigt. Men det blev några höjdmetrar extra pga det.
Vi skulle upp till lite drygt 1020 möh och vi fick kämpa varje meter pga föret. Inte ens på den höjden var det fast. Och vi kunde inte heller vila utför då friktionen från snön var så hög. Men ett steg i taget tog vi oss framåt. En tillfredsställande känsla speciellt nu när det är lite småkaotiskt inom mig. Att då enbart behöva fokusera på en fot framför den andra är väldigt skönt.
Min tanke var att gena vid Lill-Grasan mot Ljusliden, men som snön inte var var det bara att glömma att kunna avvika från leden så fortsatte längst den.
När vi nådde Ransaren blev föret katastrofdåligt. Det fungerade ok där snötäcket inte var så djupt för där sjönk vi bara en halv decimeter eller så ner till isen. Men längre sträckor sjönk jag så att jag fick snö halvvägs upp till knäna. Peak kämpade så jäkla bra. Likaså Bounty. Kände enorm stolthet när jag såg dom. Att komma fram till Ljusliden och möta upp Mette igen kändes som en enorm belöning!
Vi fick en trevlig kväll tillsammans med bra samtal och god mat!
