Vita bandet 2020, dag 25

Vita bandet 2020, dag 25
Kvikkjokk-Aktse, 43 km

Ens egna värde avgörs inte av vad en eller ens flera andra personer tycker och tänker om en. Även om det ofta känns så. När insikten om att en person som man själv värdesätter väldigt högt, och har haft en stor roll i ens liv, inte riktigt tycker om en kommer till en. Då är det lätt att börja tvivla på sitt egna värde. Jag har brottats med den typen av tankar och känslor. Inte hela tiden. Men några stunder varje dag i några veckor nu.

Att befinna sig i nuet är lätt när man är på tur. Komma in i ett mode där man vare sig tänker eller känner, bara är. Något jag verkligen älskar. Men när man som minst anar det förstörs denna bubbla ibland och man faller tillbaka till verkligheten. Då gråter jag lite. Tvivlar på mig själv för en stund. Funderar över alla anledningar till varför denna person inte tycker om mig. Tänker dom elakaste av tankar om mig själv. Då lyfter jag upp Bounty. Trycker henne tätt intill mig. Hon ger mig en puss på näsan och jag påminner mig själv om vad som verkligen betyder något. Vad som egentligen är det allra viktigaste i mitt liv. Och tänker att allt kommer att bli bra. Att en del av livet består av både kontakter som knyts och att andra löses upp. Att jag är lyckligt lottad. Jag har dom finaste av vänner som jag känner verkligen bryr sig om mig. Jag har hundar som jag älskar, en kärlek som jag upplever vara besvarad. Jag är ute i en storslagen natur. Går på tur. Gör det jag älskar att göra. Då börjar jag le och kan skida vidare. Har jag tur kommer en nedförsbacke just då. En sån som skapar ett härligt glädjerus i magen. Så startade dagen. På väg upp från Kvikkjokk mot sjön Stuor Dáhtá.

Resten av dagen blev bra. Väldigt bra. Det blev härlig skidåkning som jag tror att både jag och hundarna njöt av. Relativt lättåkt idag. Så snart man tagit stigningen när man lämnat Kvikkjokk är det egentligen rätt så platt resten av dagen över flertalet sjöar och sträckorna mellan sjöarna är inte särskilt kuperade.

Sjön Tjaktjajaure är hårt reglerad. Kändes som att befinna sig i ett månlandskap när man korsar den. Eller som att man är omgiven av isberg som liknar jättesköldpaddor pga den spruckna isen. En vak hade gått upp precis intill leden. Men det kändes aldrig som att det var någon fara.

När vi nådde Aktse mötte vi två män som jobbar för STF. Pratade en stund med dom innan vi gjorde oss hemmastadda i stugplatsens nödrum. Klockan var endast lite över lunchtid. Blev en härlig eftermiddag.

Scroll to Top