Vita bandet 2020, dag 27

Vita bandet 2020, dag 27
Stora sjöfallet-Kaitumjaure, 45 km

Så jäkla skönt att det löste sig så bra med hundmaten! Redan klockan 8 fick vi den till oss och jag kunde städa ut mig från rummet, packa i ordning och vi kunde börja skida.

I påsen som jag fick överlämnad till mig fanns även en överraskning till mig. Pannkakor! Pannkakor är min favoritmat. Så tusen och åter tusen tack Lasse och Gertrud! Jag blev så jäkla glad. Åt dom första till frukost innan vi gav oss iväg i gråvädret och sen resten till lunch. Pannkaka är hur lycka smakar!

I min ”hygienpåse/första hjälpen kit” har jag en tub med vind och köldkräm. Med tanke på hur mycket ansikte ser ut borde jag ha plockat fram den lite tidigare för att hjälpa huden i dess läkearbete. Nu har jag börjat smörja in ansiktet några gånger per dag för återfuktningens skull. Så förhoppningsvis försvinner som kliande och svidande soleksemen snart. Som skydd mot solen använder jag ett solstift 50.

Första biten från stora sjöfallet går leden längs vägen som leder till sjön Satihaure. Fram till bommen är den plogad, förutom en skoterbredd. Så det var lätt att skida. Från bommen är hela vägen så att man kan skida på den. Den var hård och fin att skida på. Glidet var bra så det gick lätt. Vid bommen mötte jag ett par män som höll på att tejpa ihop en specialkälke till en kanot! Deras plan var att dra upp den till Kaitumälven för att paddla den i sommar. Härlig idé!

Det gick som sagt var lätt att skida längs vägen. Men väl framme vid sjön var det som att komma till ett annat klimat. Snön var borta. Fanns nära på ingen snö alls längs själva leden så vi kryssade bäst det gick mellan snöfläckar och skidade lite längs sjökanten som var mycket längre österut mot på kartan iom att sjön är hårt reglerad. Det gjorde att jag inte heller vågade skida längre ut än precis vid kanten. Snöläget förbättrades och sista biten kunde vi återvända till leden och följa den till sjön Gágirjávri.

Det snöade på oss när vi skidade över snön. Men sjön var lättåkt. När vi nådde andra sidan så satte vi oss att luncha. Både jag och hundarna åt.

Vägen mellan Gágirjávri och Teusajaure var inte enbart smidig då vattendraget som går mellan sjöarna hade brutit sig upp och där var öppet vatten. Man kunde alltså inte korsa det på det sätt som man brukar. Alltså på snö. Vi sicksackade oss framåt tills vi nådde en plats med grundare vatten. Där kopplade jag lös Peak och sen vadade jag över dragandes på pulkan. Fötterna höll sig torra i pjäxorna första vändan. När jag vände för att gå och hämta Bounty var dom också torra. Men när det var dags att gå över med Bounty höll dom inte emot vattnet mer utan släppte in lite grann. Inte farligt mycket. Men tillräckligt för att fötterna skulle kännas lite blöta. Efter att ha korsat vattnet blev föret bättre. Iaf efter att jag skrapat bort isen under pulkan som bildades efter att den dragits genom vattnet.

Leden kantas av branta bergssidor. Hundarna stannade ofta och kollade upp på dessa. Stod och stirrade mot dom långa stunder vid två tillfällen. Jag undrar vad dom såg som mina ögon missade. Kanske en järv?

Framme vid Teusajaure började det att spricka upp så det blev en vacker och behaglig åkning över sjön. När vi nådde stugorna stod en skoter utanför säkerhetsstugan. Så jag bestämde mig för att vi skulle fortsätta till Kaitumjaure. Vilket även var min ursprungliga plan men som vi startade 5 timmar senare mot vad vi brukar hade jag först tänkt om.

Backen upp från Teusajaure är brutal. Den är inte särskilt lång, en dryg kilometer kanske, men galet brant. Turens brantaste. Jag kopplade in mig i pulkan. Det gick över förväntan att ta sig upp. Känns som att både jag och Peak blivit starkare sen vi startade turen. Det gick inte särskilt snabbt. Men med ett steg i taget kom vi upp och belönades med härlig åkning över platån. Sen var det lättåkt hela vägen till Kaitumjaure!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *