Fjällfararnas vita band, dag 4: vindskyddet längs Ljungan efter Ljungdalen-Vålådalen, 45 km
Libbie sov vid vajern för första gången i natt. Alla hundarna kändes trötta och nöjda när vi kom fram igår och verkade väldigt nöjda med att få ligga på sina underlag. I natt gjorde även Dolly det. Som skönt är verkar hundarnas aptit ha blivit bättre. All mat jag lämnade till dom var slut i morse för första gången och när jag blev väckt redan kl. 5 av att Libbie skällde verkade ingen i gänget kunna få mat fort nog. Jag fyllde på deras skålar gång på gång. Tänkte att nu får gänget äta precis så mycket som dom önskar. Det gjorde mig lycklig och lättad att se dom äta.
Det var en kall natt i natt. Det bidrog säkert till hundarnas hungerkänsla och matlust. Temperaturen måste ha smugit sig ner under -20 sträcket. Sådana mornar är det lite svårare att ta sig ur sovsäcken. Skönt att ha lägerskor (fotpåsar) med sig sådana mornar så att man slipper stoppa fötterna i kalla pjäxor det första man gör!
Efter att jag utfodrat hundarna gick jag tillbaka vindskyddet och kröp ner i sovsäcken en stund till. Stannade sedan kvar i den medan frukosten tillagades.
Hundarna kändes trötta i morse. Tröttare i huvudet än i kroppen. Fick testa några olika varianter på var hundarna skulle stå i spannet innan jag hittade rätt idag. Fick flytta runt dom flera gånger innan vi kunde köra på längs vägen och sedan leden längs Ljungan.
Följde leden upp till Ljungris. Var några jobbiga backar där jag fick springa och knuffa på, men i huvudsak var leden upp till Ljungris lättåkt. Precis efter Ljungris väntade däremot en sk mördarbacke av den typ att man blir chockad över hur hög en puls kan bli. Väl på toppen belönades vi av vackra vyer mot Helags, sol på en blå himmel och vila. Hundarna verkade att uppskatta vilan och drog sedan med full kraft igen.
Sträckan mot Vålåstugorna var galet vacker! Det vackra vädret gjorde det hela ännu bättre! Strax efter stugorna stannade vi för lite fika. Bara två av hundarna var sugna på något att äta men hela gänget vilade gott. Känns som att dom lärt sig det nu hela gänget. T.o.m. unga Libbie! Efter pausen körde vi på ner till Vålådalen. Färden ned gick bra på så när som på två vurpor. Endast snön på dom gamla skoterspåren bar. När släden av en eller annan anledning hamnade utanför så skar den ner och jag välte. Det gick bra båda gångerna.
Lade en del av min eftermiddag/kväll på att försöka ta reda på lämpliga färdvägar över Hotagsfjällen samt att packa om släden. Så här på hemmaplan är det bara att passa på att se över packningen!
