Fjällfararnas vita band, dag 5: Vålådalen-Åre, 43 km
Startade förrän efter lunch idag så att hundarna skulle få en lite längre vila. Tror att det var välbehövligt och hundarna kändes mycket piggare i morse. Att vi är i våra hemmafjäll hjälpte nog också till. Att vara på en plats där man känner igen allt. Leden längs vålån till Vallbo var så vacker att skida längs. Under natten föll ca en decimeter snö. Den låg som ett vitt fluff på dom hårda spåren. Lyckan att se hundarna springa genom detta fluff i det sagolikt vackra landskapet är svår att beskriva. Tur att inte allt behöver beskrivas, att det räcker mer att känna!
Det susade fram genom skogen. Allt var tyst. Ni vet den typen av tystnad som verkligen är tyst. En sådan tystnad man enbart kan få i en skog. Den är fascinerande.
Från Vallbo svänger vi av leden med Ottsjön. Enligt ryktet hade den varit väldigt blöt häromdagen. Men nu hade det mesta av det frusit på.
Peak har fått springa med en socka idag. Han har fått en självspricka i ena trampdynan. Han visar inga tecken på smärta. Nu smörjer jag den flera gånger per dag och sockar den. Hoppas på en snabb läkning!
Efter att vi passerat sjön väntade en stigning upp till Hållfjället. Fyttiracken så bra hundarna kämpade på upp dit! Väl uppe belönades vi med vackra vyer och sol! Det är så skönt hur solen har börjat att värma kinderna trots ganska många minusgrader.
Vi stannade och lunchade bland dom snötäckta träden och dom vackra vyerna. När något är så vackert är det svårt att ta in att det är på riktigt! Att ha hela hundgänget med sig ger en ny dimension på turandet. Där lyckan blandas med enorm stolthet över dessa fyrbenta underbaringar.
För bara nån liten vecka sedan körde jag här med hundarna. Eller har gjort det vid några tillfällen tidigare i vinter och det kändes verkligen som att dom kände igen sig.
Åkte ner till Offsjöarna i pudersnön. Fyttiracken alltså. Fort gick det genom pudersnön. Peter stod på medarna och jag på skidor. Allt flöt på bra tills det bara som Pfoooph och jag gjorde bomben i en stor fluffig snöhög. När jag landade (väldigt mjuk) så skapade jag ett stort snömoln samt ett asgarv från Peter. Jag skratta gott jag med. Var så overkligt.
Vägen ner till Edsåsdalen gick bra och lika så bort till leden närmare Blötmon som skulle ta oss till Åre. Hundarna har varit så jäkla duktiga!
Leden vi valde var inte skoterleden som vi först trodde. Det gjorde inte så mycket. Det var relativt hårda spår ändå. Snön tryckte ner träden över leden så det var som att köra genom en extremt vacker tunnel. Vid tunnelns slut började det skymma. Men först var himlen rosa/lila. Allt med den här dagen har varit perfekt!
Ner mot Åresjön gick det så jäkla snabbt! Är ganska brant utför. Korsade sjön och tog leden upp till och förbi campingen.
Måste upprepa det igen. Jag har haft en helt UNDERBAR dag. Jag känner glädje och lycka i varenda cell i kroppen.
