Fjällfararnas vita band, dag 10: Skinnarviksnäset-Styggråkkojan, 48 km
Kände mig sliten i morse när jag vaknade. Träningsvärk i större delen av kroppen och småtrött. Det gick som skönt var över så snart jag kommit igång. Inte träningsvärken, men tröttheten.
Morgonbestyren tar ganska lång tid med många hundar. Dom ska utfodras, täckas av och selas på och 24 tassar ska smörjas och gås igenom. Just idag fick jag socka 6 tassar. Det var skönt att starta längs hårda fina skoterspår. Kändes så jäkla lyxigt efter gårdagens slit. Började dagen med en liten uppförsbacke innan det gick helt platt över Stortjärnen och Stor-Brinnsjön. Det var skönt att få andas ut efter ansträngningen uppför. Dimman låg tät över sjöarna vilket gav en trolsk känsla.
Efter sjöarna var det dags för en kraftansträngning igen. Upp ett par hundra höjdmeter. Att springa och knuffa på släden är kräkjobbigt. Men känslan när man väl lyckats ta sig upp för branterna är desto bättre. Då känner jag stolthet över hundarna. Väl uppe denna gång belönades jag av moln som skingrades för att sedan få en helt blå himmel. Sagolikt vackert!
Det är en härlig granskog man kör genom som just nu är helt täckt av snö. Snön ligger tungt över alla träden.
Efter backen nådde jag sjöarna Storflyn och Nils-Jonsavattnet. Vyerna från sjöarna var så jäkla vackra!
Det gick relativt lätt hela vägen till Almdalen. Några småbranta partier men det gick förvånansvärt bra. Sträckan måste kanske dessutom räknas till en av dom bildskönaste så långt på turen. Branta bergssluttningar och maffig granskog. Det bästa från två världar helt enkelt!
Vi tog en lång lunchpaus när vi nådde Almdalen. Jag var aldrig upp till själva gården. Men kan rekommendera er alla att ta en tur dit. För ett ställe! Ett riktigt smultronställe!
Leden till Lakavattnet var nysladdad. Lyxigt! Mötte kvinnan som bor i Almdalen och pratade lite med henne. Blev ett relativt kort, men mycket trevligt samtal.
Jag bestämde mig för att följa Lakavattnet till Edet ungefär för att slippa alla höjdmeter som leden bjuder på från byn Lakavattnet. Det var lite trixigt att få hundarna åt det håll jag önskade när det inte fanns några spår att följa. Det slutade med att jag sprang framför släden. Alla sätt är bra. Även dom jobbiga..
Men så snart vi nådde änden av sjön fick vi åter fina skoterspår att följa. Vi skulle upp lite grann enligt kartan. Kändes stundtals som mycket i verkligheten. Sen var det dags att köra över turens första hängbro. Den gick över Storån. Jag tyckte det var lite småläskigt, det verkade som skönt var inte hundarna tycka.
Efter bron var det dags för mig att springa och knuffa på släden igen. Upp till Stortjärnen. Det gick bättre än väntat!
Där efter väntade relativt platt och mycket vacker körning fram till Strömsunds skoterklubbs stuga Styggråkkojan som gjorde mig glatt överraskad. Mycket fin och trevlig stuga!
Jag eldade upp i den. Peak, Bounty, Odd och Libbie fick följa med in. Dom såg ut att stortrivas. Zeb och Dolly bäddade jag till ute. Det verkar vara så dom vill ha det.
Var dag har sina utmaningar. Dagens utmaning som jag kommer ha med mig ett tag är att Libbie har börjat att löpa. Dags att hitta strategier för att få det att fungera.
