Fjällfararnas vita band, dag 11: Styggråkkojan-Lillsjön, 67 km

Fjällfararnas vita band, dag 11: Styggråkkojan-Lillsjön, 67 km

Peak, Odd och Libbie kändes piggare efter en natt i värme. Hela gänget åt så jäkla bra både igår och på morgonen. Så maten känns inte längre som ett problem. Skönt! Dolly och Zeb verkar trivas bra ute. Skulle dom vilja skulle såklart även dom få sova inne med mig.

Hundarna fick leka av sig innan vi gav oss iväg i morse. Tänker att denna resa måste kännas lustfylld även för dom och då är leken och kelet viktigt!

Imorse, liksom igår, startade dagen grått för att sedan frampå dagen bli solig och vacker. Helt fantastiskt att jag kunnat vara ute så här länge utan några vindar att tala om!

Jag hade hoppats på en lättsam färd idag. Så blev det inte riktigt. Skoterspåren från Styggråkkojan blev allt glesare och försvann i det närmsta helt när vi närmade oss Fulvurn och dom få skotrar som kört verkade ha haft det tufft då hålen efter dom var många. Jag körde ner släden i totalt 3 surhål idag och det är inte det lättaste att få upp den från dom. Som skönt är har jag pjäxor som är någorlunda vattentäta så jag klarade mig med att bli lite fuktig om tårna. Svårt att få fäste och kunna skjuta på släden i dessa surhål och hundarna förstår inte helt vad jag vill att dom ska göra så istället för att dra kom dom och kollade ner på mig i hålet vid två tillfällen.

Nedförsbackarna genom skogen var slingriga. Även uppför slingrade det sig, men det känner jag inte av på samma sätt.

Bounty hade spring-lust idag och sprang lite drygt två mil. Hon är så underbar min älskade B!

Vid Stor-Fulvurn försvann skoterspåren i det närmsta helt. Det måste ha blåst på bra här för några dagar sedan. Men hundarna lyckades följa dessa spår trots att dom i det närmaste inte syntes alls.

Vägen upp till Lillfjället gick minst sagt tungt. Det var så tungt att det (som vanligt) kändes som att jag skulle kräkas när jag sprang efter släden och knuffade på.

Jag hade hoppats på en lättsam färd nedför sen när jag nådde skogsbilvägen. Så blev det inte riktigt till en början då all snö tyngde ner träden och förvandlade vägen till en hinderbana. Bra träning iofs. Men det gällde att ha tungan rätt i mun. Detta blev bättre efter att ta och vid reservatsgränsen blev vägen plogad. Då började det flyta på bra. Så färden ner till Bågede flöt på väldigt bra vilket var väldigt skönt och kändes som en belöning efter slitet tidigare under dagen.

Sen följde jag den lilla vägen som går på södra sidan av Sjulssjön, Fågellokarna, Fågelsjön, och Lillsjön. I höjd med Lillsjön hittade jag en liten upplogad parkeringsplats som fick agera lägerplats för natten. För att få upp tältet gällde det att vara kreativ. Fäste det i snökanten på ena sidan och i släden på andra. Hundarna var så nöjda över att vara färdigarbetade för kvällen.

Som skönt var är vägen knappt trafikerad. Blev omkörd av en bil. Sen har vi inte sett fler bilar efter den.

Peak, Libbie och Odd får ligga inne i tältet i natt. Tänker att jag snart måste göra det annorlunda iom Libbies löp. Så mysigt att se dom sussa sött. Zeb och Dolly ligger på dubbla ullmattor utanför tältet. När jag tittar ut på dom ser dum ut att trivas även dom.

Scroll to Top