Fjällfararnas vita band, dag 14: Framnäs (Gäddede)-Lill-Blåsjön, 48 km
En vilodag för hundarna gjorde susen. Dom var övertaggade på att få fortsätta idag! Eva lotsade oss genom byn och vinkade hejdå vid vägen upp till Brattli. Fram dit gick det ganska smidigt. Från Brattli och norrut fanns inget särskilt mycket spår och en stor andel av dom hade drivit igen. Det började gå tungt. Riktigt tungt. Lite innan Bleriken glesnade skoterspåren ännu mer och jag tog på mig skidorna för att skida framför hundarna och spåra. Framme vid delningen till Rolandstorp försvann spåren helt och hållet. Det är helt bottenlöst och vi tog oss inte framåt. Ringde runt till lite olika personer som kan området för att be om råd. Jag fick rådet att vända. Ringde till Eva för att säga att jag kommer tillbaka ikväll.
Så blev det inte. Eva drog istället ihop en räddningsaktion. Hon kom upp på skoter tillsammans med fyra vänner bestående av Jonas Wassdahl med sonen Leo och Jampe Albertsson med dottern Savannah. De drog ett spår åt mig ner till Rolandstorp. Blev så glad att jag började gråta en skvätt. Med sig hade hon även små överraskningar i form av päronsaft och mer älgfeta. Är det ens möjligt att ha sådan tur?! Stort tack för hjälpen!
På dom nydragna spåren körde vi upp till fjället Avardo. Det gick så mycket lättare mot vad jag vågat hoppats på. Med spår under fötterna fick hundarna en nytändning.
Det går brant utför till Rolandstorp. Jag fick köra med pannlampa som det hunnit bli mörkt. Hundarna kämpade på så jäkla bra. Hittade ingen lämplig tältplats i Rolandstor. Men såg på kartan att det skulle finnas ett vid Lill-väktaren så bestämde mig för att köra dit. Leden dit var svårkörd. Spår efter skotrar som kört fast syntes överallt. När jag nådde platsen innan sjön där leden korsar vägen så insåg jag att jag gjort ett misstag som kört längs leden istället för längs vägen. Jag vågade inte chansa på att den skulle vara plogad hela vägen. Men det var den men när vi nådde platsen där jag trodde att vindskyddet skulle stå såg jag inte till det. Möttes däremot av pistad skoterled. Kollade kartan igen och kunde konstatera att det är nära till Ankarede så bestämde mig för att fortsätta. Mest platt och sen sjö. Lätt tänkte jag. Fyttiracken så fel jag hade. Det gick bra till Hovden och Tången. Så korsade jag sjön och möttes av den ”härliga” nyheten att leden jag tänkt ta längst med sjökanten är bortplockad. Mågen var svordomarna som gick genom mitt huvud. Gav upp tanken på att hinna till Ankarede. Körde upp mot bron och stannade lite innan den och slog läger istället. Det var nu vindstilla (har blåst ganska friskt en stor del av dagen). Både jag och hundarna var rätt så trötta. Men vi fick en fin lägerplats! En kompis till Gunnar kom förbi för att titta till oss. Så imorn väntar nysladdad led!
