Fjällfararnas vita band, dag 19: Klimpfjäll-Ransarn, 34 km

I natt slog det om till mildväder. Det första mildvädret som jag haft i vinter. Måtte detta skapa bra snö att ta sig fram på!

Det blåste en del i natt, men vinden mojnade lagom till det var dags att ge sig iväg. Hundarna kändes taggade efter vilan. Det gick riktigt bra dom första 8 km. Där fanns bra spår att använda. Men vid korsningen mot Durrenskalet tog det slut på bra spår och det blev dags för en ny strategi. Jag tog på mig skidorna och började skida framför hundarna. Då kunde jag dels hjälpa till att dra och det blir såklart också lättare för dom som min vikt försvinner från lasset. Det fungerade bra även om det gick tungt. Jag hade hoppats på föret skulle bli bättre så snart jag tog mig upp kalfjället. Så blev det inte. Föret blev bara sämre och sämre. Det var inte bara det att det blev mer snö på dom gamla skoterspåren, snön började även att klabba. Det började gå så jäkla tungt. Korta sträckor dök gamla skoterspår upp. Dom snuttarna gick bra. Men tyvärr var dom bitarna korta. Det var precis så att hoppat tändes för att det skulle vända och bli bättre, så blev det ännu lite tyngre istället.

Hundarna blev trötta av ansträngningen. Mer i huvudet än i kroppen. Dom har kämpat på som jäkla bra. När föret var som allra sämst (vid Rapsenvaartoe) tog jag mig bara 200 meter i timmen. 600 meter tog alltså 3 timmar. Det var så tungt att jag nästan började att gråta. Jag skidade fram och tillbaka flera gånger för att göra spår. Knuffade på släden. Kopplade på mig framför för att hjälpa till att dra för att sen börja om med att skida fram och tillbaka osv. Vet inte hur många gånger släden välte av den djupa snön.

Vädret har växlat väldigt mycket under dagen. Började grått. Att se konturer i snön var därför omöjligt. Svårt att se var det byggts upp drivor. Dimman blev allt tätare desto närmre Loesejaevrie jag kom. Ofta såg jag bara ett till två ledkryss framför mig. Men så snart vi var över passet började sikten komma tillbaka. Då blev det dags för snöblandat regn. Det höll i sig några timmar. Sista timmarna på dagen letade sig solen fram. Lagom tills det var dags att slå läger blåste det upp. Jag hoppas att det inte ska blåsa fullt så mycket som prognosen utlovat.

Ibland är det svårt att hålla peppen uppe. Idag var en sån dag. Till en början tänkte jag att snart blir det bättre. Bara jag kommer dit eller dit så kommer föret bli bättre. Men det var som att naturen istället visade mig att nej, det kan alltid bli lite tyngre. Det finns 1000 olika sätt att göra det tyngre att ta sig fram..

Sista kilometer ner till Ransarn gick dock bra! Misstänker att lutningen var huvudorsaken till att det flöt på. Det är relativt brant, men behövde nästan aldrig bromsa då snön skötte det själv. Korsade Ransarna där den ruskats. Var orolig innan för hur det skulle vara med vatten på isen. För en vecka sedan var det omöjligt att ta sig fram här pga vattenmängden på isen. Idag var det kanske 10 cm vatten på spåren och sen några centimeter snö ovanpå det. Hundarna var så duktiga över isen! När jag nådde andra sidan av vattnet satte jag på mig skidorna igen och skidade upp till leden som går mellan Ransarluspen och Ransarviken. Trampade ordning en lägerplats med hjälp av snöskorna. Även med snöskorna på sjunker man mer ca 40 cm. Snöskorna har verkligen kommit till användning. Så är glad att jag skaffade dom det sista jag gjorde innan jag åkte ut på turen.

Nu känns det skönt att ligga i tältet. Hundarna har ätit. Ligger på sina yllefiltar med täcken på sig ute. Jag vågar inte ha nån av dom inne då Libbie gått in i höglöp. Peak vet hur man öppnar tältet så vågar inte riskera något. Bounty håller mig sällskap här.

Lagade färsk tortellini till middag serverad med pesto gjord på soltorkade tomater och spenat. Så gött att äta efter en dag som denna!

Scroll to Top