Så skönt att få vakna till en morgon som inte bjöd på varken storm eller snöfall. Och så skönt att få sova en hel natt utan att bli väckt av hundgnäll! Är så jäkla glad över att Libbies löp är över att jag inte kan säga det nog många gånger.
Jag kunde packa ihop våra prylar i lugn och ro och återvända ut på Tärnasjön. Nu var alla spår från igår borta. Att få hundarna att förstå åt vilket dom ska gå när det inte finns spår är en utmaning som kräver flera olika strategier där en innefattar att springa framför. Sen heja på dom framåt och hoppa på släden i farten och när riktningen blir tokig igen får man upprepa proceduren och när man som minst anar det är det som att dom plötsligt förstår och går och rätt håll. Då blir man glad.
När vi lämnade isen, där föret var hårt och fint av packad snö, kom vi upp på leden med stundtals knädjup och aldrig mindre än 15 cm snö som drivit in och var tung att ta sig fram genom. Jag tog på mig skidorna och skidade upp för backarna framför, bredvid och bakom hundarna. Det blev några tunga höjdmetrar, men i takt med att vi kom högre upp blev föret bättre. En riktigt fin belöning att få nära på perfekt före när vi efter mycket slit nådde toppen!
Sen, sen började livet!
Så jäkla underbart att ÄNTLIGEN, äntligen, äntligen få bra före igen! Lyckan som tog över hela min kropp och själ är obeskrivlig. Att det då blåser en isande vind gör ingenting. För ingenting kan få bort leendet. Känslan var att vi susade fram genom det vackra landskapet. Att vi var ostoppbara och starka!
Utanför Servestugan mötte jag ett par polacker som skidat från Abisko till Hemavan och nu var på väg tillbaka till Abisko igen.
Vägen från Serve genom skogen var härliga. Att mötas av finfina skoterspår vid stugan och inte behöva pulsa i djupsnö. Den känslan var härlig. Så jäkla härliga. Och att sen komma ner till sjön och mötas av den glada överraskningen att allt vatten som legat på isen nu är borta. Så där låg isen nu helt perfekt!
När vi nådde andra änden av Tjulträsk kom nästa härliga överraskning. Nysladdad skoterled! Vi swishade fram hela vägen till Ammarnäs. Där körde vi till affären. Kom dit lagom till lunchtid. Ställde upp spannet och sen avnjöt både jag och hundarna av läckerheter från butiken. Det är lycka det!
Som klockan inte var så mycket och vi alla kändes pigga så bestämde jag att vi skulle fortsätta norrut. Leden ut från byn över lägdorna var härlig. Leden upp till Höbäcken var riktigt nice att köra längs. Perfekt före! Jag kände mig så glad! Sprudlande glad. Att solen värmde mitt ansikte och det kändes som vår gjorde det hela ännu bättre.
Upp mot fjället blev det lite problematiskt. Eller det är ett starkt ord. Men Peak är superkär i Dolly. Så han har trippat framför henne idag med slak lina. Det fick det bli slut på när det var dags att börja köra uppför. Så han blev degraderad och placerad längst bak tillsammans med Odd. Nu fick Libbie och Zeb gå i led istället. Det tog en stund innan dom fattade grejen. Men efter en del om och men började dom förstå vad dom skulle göra och det började gå bra igen. Peak drog bättre än någonsin för att komma ikapp sin Dolly.
Uppe på kalfjället blåste det väldigt kallt. Vinden fick snön att dansa fram längs marken. Vi dansade också fram hela vägen till Norrbotten!
Nu gick det utför och sedan mest på platten till vindskyddet Sjnulttjie. Landskapet är riktigt vackert!
Hoppas att vädret och föret håller i sig nu!
