Fjällfararnas vita band, dag 39: 72 km Kamasjaure-Alanen Kilpisjärvi

Kändes fint att lämna vindskyddet i ett bättre skick mot vad vi fann det i. Jag skrapade bort all is runt dörrkarmen igår så att dörren gick att stänga ordentligt och tömde det på stora mängder snö.

Jag följde leden direkt från vindskyddet och det höll på att sluta illa. Jag såg hur hundarna försvann och sen lättade släden. Det visade sig att vi kört ut för en stor hängdriva. Men inga skador bara ökad puls.

Morgonen såg ut att lova en vacker och solig dag. Hade det till att börja med, men snart drog allt tätare moln in och med dom dimma.

Hundarna drog på så jäkla bra idag! Det är inga större backar denna etapp men desto fler mindre. Några höjdmeter upp och några ner. Det gick bitvis tungt då dom fina skoterspåren tog slut vid vindskyddet. Ibland kom spår fram, men bara för korta sträckor.

Det var massor av renar längs leden mellan Kamas och Råsto. Renarna brydde sig inte nämnvärt om hundarna. Dom kollade upp och gick undan lite, men stannade sedan och kollade på oss. Hundarna å andra sidan brydde sig inte alls om renarna. Det är verkligen skönt att dom inte har någon direkt jaktlust.

Efter Råstojaure började det gå jäkligt tungt. Innan fanns det nån form av botten där skotrar kört även om jag inte alltid såg det. Men därifrån verkade ytterst få ha kört. När jag skulle hjälpa till att skjuta på sjönk jag ner till knäna. Det blev jäkligt kämpigt. Var sedan kämpigt till Luspevare. Då hamnade vi på skoterspår igen. Dom var inte helt och hållet, men betydligt bättre iaf.

För att heja på hundarna och peppa dom sprang jag framför släden upp till toppen av backen. Sen gick det utför.

Glädjen blev stor när vi nådde korsningen till Pältsa och mötte en skoter som kom körandes från Keinovuopio så vi fick spår hela vägen dit!

Följde sedan leden till Kummavuopio och ut på sjöarna. Nöjda slog vi upp tältet på strandkanten till Alanen Kilpisjärvi. Känns lite overkligt att vi snart är framme!

Scroll to Top