Första dagarna på vår vandring

St Jean Pied de Port-Roncesvalles: 25 km.
Som sagt var i det förra inlägget stannade jag i närheten av Lasse, (en liten by i närheten av St J.P.P.) för natten hos den extremt snälla och gästvänliga familjen. Efter en kopp med te och fika var det dags att bege sig ut i regnet. För regna det gjorde det, och inte bara lite heller..
Jag följde Route Valcarlos, redan efter tre kilometer var det dags att pausa. Då var jag precis på den spanskfranska gränsen i den lilla köpstaden Ventas. Jag gick på djuraffären där och köpte, enligt hundarna, god kattmat (dem hade inte mjuk hundmat). Sen var det bara att sätta på hundarna sina regnkläder innan det var dags att vandra vidare. Det tog några hundra meter innan Yoda insåg att man faktiskt kan gå i den.
Jag hade inte räknat med att se så många pilgrimer längs vägen, i stort sett alla av dem hade den obligatoriska snäckan fast satt på ryggsäcken och en vandringsstav i handen.
Bara ett litet stycke från Ventas träffade jag på en ”crazy Englishman” som jag inte fick veta namnet på förrän slutet av dagen märkligt nog. Man pratar med många längs vägen men att presentera sig faller sig ändå inte in naturligt. Vi slog hur som helst följe resten av vägen till Roncesvalles. En rätt hård start på turen faktiskt. St Jean Pied de Port ligger på 200 möh och sträckans högsta punkt på närmare 1100. Regnet gick sakteligen över till snöfall.
Man kan komma och tänka på de mest udda sakerna när man är ute, något jag funderat en hel del på idag är: Kan tankeläsare läsa tankar från alla nationaliteter eller bara på dem som talar samma språk som dem själva?

Roncesvalles-Zubiri: 22,5 km.
Natten var sjukt kall! Eller jag hade nog egentligen bara fel utrustning för den. Hela natten snöade det så marken hade färgats vit när vi började gå. Även idag gick jag tillsammans med Brian, som jag egentligen borde presentera närmare för det är en minst sagt intressant man som för 9 år sen bestämde sig för att flytta ut på Londons gator. Där försörjer han sig på att sälja tidningar. Han sparar så mycket han kan sen ger han sig ut på turer som denna. Han startade uppe i Le Puy 4 april och fram till St Pied de Port så hade han har redan vandrat 739 km. GODLOVESYOU69.blogspot.com är adressen till hans blogg.
Inget regn idag så det har varit väldigt skönt. Det mesta har faktiskt varit bra, jättemysiga stigar genom skogar och åkerlandskap där ston har betat med sina föl. Samhällena som man går igenom är riktigt trevliga och man kan känna historiens vingslag i dem. Många historiska byggnader och gamla hus.
Sista biten ner till Zubiri var rätt så tung som det mest bara var nedför. Bitvis rätt så brant.
Alla typer av människor från alla delar av världen verkar ge sig ut på pilgrimsvandringar. Alla har säkert deras egen anledning till det, men jag tror inte att det är som på film att alla har någon ”speciell” anledning till att göra det. Vissa gillar nog bara det här med vandring. Dock har jag sett rätt så många som inte verkar njuta allt för mycket. Många verkar inte heller ta sig tid att se sig omkring på sin omgivning utan har fortfarande vardagsstressen över sig och bara rusar.
Hundarna är sjukt duktiga och kan redan tänkas vara de mest fotograferade pilgrimerna genom tiderna.

Zubiri-Cizur Menor: 26 km
Idag när vi vandrade såg jag något helt fantastiskt. Just som vi vandrade förbi en av alla dessa hagar med ston i så fölade ett av stona! Det var helt klart något utöver det vanliga 🙂
Man ser som sagt alla typer av människor när man är ute. För att nämna några: En man som drog sin väska efter sig. Hur han bar sig åt på stigarna ve jag inte, men spåren efter honom kunde man inte missa i leran. En ganska udda grupp på tre med en medelålders irländska, en gammal spanjor och en relativt ung finländare. Finländaren hade en tatuering av Yoda på sitt ben.
Även idag har stigarna gått igenom skogar, genom små samhällen osv som innan. Men i tillägg har vi också gått längs en flod, mycket vackert! Och genom en större stad Pamplona. 200´000 invånare. Om namnet känns igen så är det mest troligt för att de har den kända tjurrusningen genom staden där en gång om året (första två veckorna i juli).
Längs med Camino de Santiago finner man kaféer av alla möjliga slag och storlekar längs vägen. Idag stannade vi på ett trevligt i Zuriain och ett som verkade ha en väldig kultstatus i Pamplona. (Så skönt att stanna till, ta av sig kängorna och vila för ett tag!)
I Pamplona började regnet att fullkomligt vräka ner, så när vi kommit ut från staden var det bara att söka skydd i ett växtvaruhus. Blev så glad när jag såg det! Att hitta en plats att tälta på är inte så enkelt som hemma i Sverige, tack för allemansrätten! Jag frågade på några Albergues, men nej ingen lycka där. I natt har jag därför satt upp tältet i ett gammalt kyrktorn tillhörande en kyrka som byggdes på 1100 talet.

Scroll to Top