El caminio dag 4-7

Cizur Menor-Cirauqui: 24,5 km
Det var väldigt tur att vi hittade det gamla tornet att campa i för regnet har fullkomligt vräkt ner hela natten plus morgonen. Det är verkligen så mycket skönare att kunna packa ihop ett torrt tält än ett som är genomvått.

Dagen började med vandring genom enorma rapsfält och ängar, sedan upp mot Monte del Perdón där står det skulpturer i järn på gamla pilgrimer. Vägen upp var rätt så brant och för att göra det hela ännu lite jobbigare så var det så lerigt att skorna satt sig fast samtidigt som man hela tiden drogs lite bakåt.

Men utsikten från toppen gjorde att det helt klart var värt ”besväret”. Det var som att blicka ut över en karta där man såg alla städer man skulle komma att gå igenom resten av dagen (samt några av dem man redan passerat dagen innan).
Efter att man kommit ner började kilometrarna rulla på lite snabbare. Att man hela tiden såg ett delmål gjorde vandringen en del lättare. I slutet av ett samhälle såg man nästa osv.
Kroppen börjar sakteligen att vänja sig vid vandring samt ryggsäck, men vänsterfoten klagar fortfarande en del.

Jag är glad att jag funnit en så bra vandringskamrat som Brian, vi pratar om det mesta medan vi vandrar. Han har varit med om mycket, och ser saker på ett annat sätt än vad jag gör. Han lever en helt annan livsstil. Många kommer ner ensamma för att göra denna pilgrimsvandring, men det verkar som de flesta hittar någon som de slår följe med längre eller kortare sträckor. Jag och Brian har vandrat tillsammans i 4 dagar nu. Man möter många intressanta människor längs vägen.

Vega och Yoda kan redan tänkas vara de mest fotograferade ”pilgrimerna” genom alla tider. I stort sett alla vi möter vill ha ett foto av dem.

Solen fick jag se för första gången idag, under några timmar på eftermiddagen hade den bestämt sig för att komma fram ur molnen, äntligen. Började så smått vara leds på allt regnande. Hundarna med. Utan deras regnoveraller hade det inte varit särskilt roligt. Speciellt inte för Yoda som blir kall så lätt. Vid alla pauser fram till denna eftermiddag har hon krupit ner under min tröja eller jacka för att få värme. Idag när solen sken nöjde hon sig med mitt knä 🙂 Vega är jätteduktig med sin väska, idag har hon ändå för fått bära lite mindre för att få lite vila eller vad man ska säga.

Jag har verkligen två helt fantastiska hundar!

Cirauqui-Ayegui: 18 km
Egentligen var det lätt terräng att gå i idag, inte allt för mycket variation i terrängen, men hela kroppen har varit seg.

Allt mer blommor finns längs vägarna och på träden. Det är så vackert med alla färger. Spanska gamla byar och städer är stämningsfulla att vandra igenom. Men det är inte mycket rörelse i dem om man bortser från alla pilgrimer som bara tycks tillta i antal för var dag som går.

Gårdagens vila för Vega tycks ha gjort susen, idag har hon varit mycket piggare trots att värmen har kommit. Hela dagen har jag kunnat vandra i shorts, härligt 🙂

Idag skulle jag egentligen ha passerat Monasterio de Irache, men en feltagning i en korsning gjorde att vi missade det. Monasterio de Irache är känt för att dem har en kran som man tappar upp vin till sig själv ur. Mao är de kända för att dela ut vin gratis till pilgrimer.

Nattens läger är mellan en olivodling och ett vinplantage med utsikt över ett vackert berg åt ena hållet och ytterligare en vinodling åt det andra.

Ayegui-Torres del Rio: 27 km
Benen gör sig mer och mer påminda, likaså fötterna. Men alla jag pratat med verkar känna det samma. Alla säger också att alla andra sagt att det blir lättare och lättare att gå för var dag som går, men upplever det motsatta själva.

Jag har vandrat igenom små samhällen (som alla ligger på höjder) och genom vin-, oliv-, och mandelodlingar. Jobbigaste sträckan hittills har tillryggalagts, den var inte jobbig rent fysiskt (eller det var den också..) Men 12 km genom fält och inte så mycket som ett hus passeras gör att man får känslan av att man går och går utan att komma framåt. Hela dagens etapp har varit längs stenhårda jordvägar. Det klagar mina fotleder över. Men det har varit vackert! Gillar verkligen rapsfälten med vallmoblomster i. När man sedan får se olika rovfåglar segla över dem (på nära håll) kan man inte annat än fascineras över naturen. De snöklädda bergstopparna i fjärran gör inte det hela sämre.

Värmen har inte kommit ännu, så både jag och hundarna kan vandra utan problem.

Torren del Rio-Logrono: 20 km
Även om vi alla som vandrar går med olika hastigheter så möter man ändå på ungefär samma människor varje dag. Man blir passerad och passeras av de samma, så på ett sätt känns det som man känner varandra. För varje gång man ses ger/får man ett allt större leende. Växlar några små ord och går vidare.

Det har varit rätt så tungt att gå idag, pga av att cirka halva sträckan gick längs asfalterade vägar. Det är hårt för alla kroppens leder. Att ryggsäcken väger ca en tredjedel av min vikt gör kanske också sitt. Det har varit en rätt så¨kuperad sträcka. Men det är lite gött det med, variation förnöjer. Vi kom fram till Logrono rätt så tidigt idag. För att både jag och hundarna skulle få ila tog jag in på ett hostell. Tror verkligen att mina fötter behöver det, undrar lite när mina småtår kommer att bli sig själva igen. Båda är dem helt täckta av blåsor, den högra börjar i tillägg att byta färg :/ Blir det sämre måste jag nog uppsöka läkare. Jag var iaf till ett apotek idag och skaffade nya sulor till kängorna så att hålfoten ska få lite mera stöd. Hoppas att det kommer att fungera så kanske jag slipper så trötta fotleder, knän och höfter.

Jag och Brian börjar bli riktigt bra och nära vänner, vi pratar om precis allt mellan himmel och jord. Det hade jag inte i min vildaste fantasi räknat med, att jag skulle bli vän med en hemlös. Det låter så illa när man säger det. Men det är precis vad han är och precis vad han trivs med att vara. Ett aktivt val från hans sida. Vet inte hur mycket mera jag kan skriva om det, ifall han någon gång skulle läsa detta…

1 reaktion på ”El caminio dag 4-7”

  1. Bra jobbat, det blir lättare efter första veckan. Eller blev det för mig iallafall, så det är bara att kämpa på.

Kommentarer är stängda.

Scroll to Top