El Camino dag 29-34

Fonfría-San Mamed del Camino: 24 km.

Måste börja med att skriva om gårdagen. Bakom alberguet jag stannade vid fanns en liten restaurang, vilket var tur som det inte fanns någon mataffär i närheten. Maten där var hur som helst den absolut bästa jag haft sen jag kom till Spanien! För 9 euro fick man obegränsat med vin och bröd (vatten i mitt fall), till förrätt var det spenat/bön/grönsakssoppa. Till varmrätt ris med grönsaker med nån slags kött, (det äter ju inte jag så jag fick en omelett istället) och till efterrätt Santiagokaka. Alla rätter utom efterrätten fick man ta hur mycket man ville av. Sällskapet vid bordet var också helt underbara 🙂

I natt var det riktigt kallt, för första natten så var tältet helt täckt med is när jag klev upp och hundarnas vattenskål hade frusit :/ Men när jag kom in i alberguet så blev jag bjuden på varm choklad och en till av dessa underbara santiagokakor. Kvinnan som driver alberguet ville bjuda på det som det är min födelsedag. Vilken födelsedag haft sen (och än är den inte över 😉 Ännu en dag med fantastiskt väder och underbara vyer!

De första 9 km till Triacastela var det riktigt kallt. Vinden gjorde inte det hela bättre. Jag gick med dubbla underställströjor och hade tom långkalsonger på! Det blev dock mycket bättre redan efter ett par tre kilometer då vi började gå nedför. Vi gick från ca 1300 möh till ca 700 möh. Den första sträckan var öppen, med vackra vyer, sedan blev det mer skyddat genom vacker skog. I Triacastela hade jag, Veronica och An (från Kina har varit i Spanien i 4 månader för att lära sig spanska, hon ska stanna 1 år till nere i Malaga) frukost (min andra..). An gick sedan vidare åt ett håll och jag och Veronica tillsammans åt ett annat.

Idag hade man två valmöjligheter antingen att gå över Samos, lite längre men plattare än över San Xil. Jag valde den kortare vägen med mer stigning som den lovade mer vandring längs stigar och grusvägar. Som dagen varit varm (solen rättare sagt, inga moln) så kändes dagens val som det rätta. Utsikten från högsta punkten likaså. Större delen av dagen har varit genom skogar eller andra skuggiga platser som gamla stenmurar och alléer.

Idag mötte jag på en tysk man (för kanske 5 gången), han har problem med sina knän så han kan inte gå med ryggsäck. Så han har snickrat ihop en vagn som han lägger ryggsäcken på och som han sedan fäster i en sele. Som skaklar har han ett par vandringsstavar. Hjulen är lätta att sätta på och ta av, så bli terrängen för eländig kan han på nolltid sätta ryggsäcken på ryggen och gå vidare.

Min födelsedag som började så bra, (samtal från pappa, mamma, elin och Emelie samt fina meddelanden) blev ännu bättre! Alberguet jag är vid, (egen glänta i skogen) serverade den mest fantastiska middagen. Veronica bjöd mig på den och de som driver alberguet bjöd alla på kaka efter maten som det är min födelsedag 🙂 Till middag serverades linssoppa, sallad, omelett och paj. Allt vegetariskt! Frukt till dessert och kaka som jag nämnde dagen till ära. Alla sjöng happy birthday till mig ackompanjerat med gitarr av en kanadensisk tjej. Imorgon kommer jag att passera 100 km sträcket till Santiago. Har blandade känslor inför att det kommer att ta slut. En kvinna sa idag att Caminon är som att föda barn, det är smärtsamt. Men det är så bra och så fint att man glömmer smärtan och därför gärna gör det igen.
Två engelska systrar som jag träffat ofta under vägen (helt underbara) sa att caminon är som en metafor för livet. Det går upp och det går ned. Vissa dagar är lätta andra tunga. Människor kommer och gå, vissa återkommer. osv osv.

San Mamed-Portomarín: 26,5 km.
I natt var det verkligen perfekt temperatur att sova i 🙂 Det var en hel del dimma i morse, men konstigt nog var det inte det minsta fuktigt. Himlen har varit täckt av moln hela dagen, vilket gjorde temperaturen perfekt för vandring.
Vi började med att gå de 4 kilometrarna till Sarria där vi stannade och åt frukost. Nypressad apelsinjuice, nygräddad croissante och en kopp varm choklad. Sen gick vi vidare och vilken chock! I Sarria startar alla som inte har tid, lust eller ork att gå hela sträckan sin vandring. Tro mig, dem var många! Från att ha sett i stort sett samma människor dagligen (och inte överdrivet många) var det helt plötsligt trafikstockning längs stigarna. Jag måste erkänna att jag inte var helt beredd på det. Men så var det i alla fall. Som tur var blev det lite bättre, eller vad man ska kalla det, efter att vi vandrat ca 8 km från Sarria. Den stora klungan med människor började lösas upp och man kunde gå mer obehindrat igen.

Man passerar allt fler jordbruk varje dag, jordbruken här är ute som de hemma. Här är dem små och ofta har dem ca 10 kor. Flera gånger nu har vi mött på ett gäng kor som är på väg till ladugården för mjölkning. Man blir lite paff när man är ute och man helt plötsligt har kor gående mot en.

Det har varit vacker vandring (även idag..) men när det är så mycket folk är det lätt att glömma att kolla upp och ta in dess skönhet. Träden har börjat stå i blom och det blir allt grönare. Stigarna är kantade med stenmurar och jag kan inte låta bli att tänka på vilket arbete som måste ligga bakom alla dessa murar.

Jag kan inte längre stoppa för alla som vill fota mina två skönheter. Alla verkar vilja ha en bild av Vega och Yoda. Men om jag stannar varje gång så kommer vi aldrig att ta oss framåt. Ett annat problem med att stanna upp är att Vega och Yoda på något vis alltid lyckas trassla in sig i varandra då.

Mina fötter är för övrigt mycket bättre och jag har inte känt av dem på flera dagar nu! Så kanske är det bara dumt att sluta vandra nu när det äntligen börjar vara enbart bra?!

Portamarín-Mato-Casanova: 32 km
Vid 07 mötte jag upp Veronica vid hennes albergue. Som tur var hade vi båda handlat lite mat igår och vi båda hade ätit en yoghurt för ingen av cafeteriorna var öppna i den delen av staden. Vi började därför att gå med en gång. Efter en timmes vandring såg jag någon jag kände igen mycket väl komma emot oss. Det var Brian. Han hade ledsnat på att vänta i Santiago och därför bestämt sig för att komma och möta mig istället. Mycket märkligt kändes det. Extremt konstigt tom, det var inte så länge sen vi gick tillsammans egentligen. Men ändå känns det som en evighet sedan.
Jag, Veronica och Brian fortsatte sedan att vandra tillsammans till Gonzar där vi (och alla andra) stannade för frukost. Kanske inte den bästa jag haft längs vägen, men den dyraste. Allt börjar att vara mycket dyrare nu.
Naturen är vacker här, mestadels har jag gått genom skogar idag.
Temperaturen har varit perfekt att vandra i. Det var nog därför vi kunde gå en del längre idag mot vad vi gjort tidigare dagar. Eller så är det bara det att målet är i sikte nu och att det därför är lättare att gå på. Vad det än beror på så har vandring känts enkel idag. Att jag gick 7 km längre än jag tänkt och ändå inte känner något av det måste vara ett tecken på att både jag och hundarna kommit in i vandringen på riktigt nu 🙂

Vandringen kommer nu att avslutas på samma sätt som den startade, alltså att jag kommer att gå med Brian. Måste försöka hitta ett sätt att komma hem på. Vet inte om det blir med flyg eller tåg. Hoppas att hitta en lösning så att jag och hundarna kan flyga, det skulle spara in några dagar.

Mato-Casanova-Peroxa: 26 km.
I Mato-Casanova finns det inte mycket, alberguet och ett hus till ungefär. Jag hade inte handlat med mig någon mat och var lite bekymrad över hur jag skulle klara det. (Okej, en del mat hade jag i väskan). Men jag behövde inte oroa mig det minsta över det där med maten då det visade sig att en taxi skulle komma till alberguet strax före 19 för att hämta upp alla som ville (gratis) och köra oss till A Bolboreta. Där pilgrimsmeny serverades. Tre rätter för 9 euro. Hundarna stannade kvar i tältet och sov under tiden. Alla (5) gäster från alberguet samt jag och Brian åkte dit. Vi hade en minst sagt trevlig och rolig kväll. Bland de fem på alberguet fanns en schweizare, en tyska och en österrikare. De tre har träffats på caminon och är en helt underbar
trio! Man kan inte annat än skratta när man är i deras sällskap.

I natt fick jag känna på det verkliga Galicien för första gången. Med andra ord så regnade det i princip hela natten. Men som tur var var det uppehåll när jag klev upp och kunde packa ihop lägret (om än ett vått tält) innan nästa skur kom. Regnet har sedan kommit och gått hela dagen. På ett sådant underbart sätt att man aldrig visste hur mycket kläder man skulle ha på sig. Jag hann inte mer än sätta på mig regnjackan förrän det slutade och solen sken och vice versa. Yoda har därför gått med sin regnoverall på hela dagen, då det inte varit någon direkt värme i luften och Vega vet jag inte hur många gånger jag klätt på och av. Tur att Vega är så samarbetsvillig!

Minst hälften av all vandring idag har varit längs stigar (av olika bredd, de flesta breda typ skogsbilväg). Det är verkligen vackert att vandra genom dessa skogar. Allt är grönt och frodigt nu, ängarna har redan blivit slagna för första gången. Lite annat än hemma 🙂 Fruktträden står i full blom.

I natt har jag slagit upp tältet i en av skogarna efter Arzúa. Det är verkligen inte långt kvar till Santiago nu. Kilometrarna bara rusar iväg nu mot slutet.

Peroxa-Alto de Barreira: 21,5 km.
Det regnade hela natten och det har regnat hela dagen. Yoda har jag därför fått bära hela tiden. Hon vägrar att gå när det regnar.
Större delen av dagens vandring har varit på naturstigar vilket har varit underbart. Om det prompt måste regna så är det åtminstone skönt att slippa gå genom städer. Flera Eucalyptusskogar har vi gått genom och dem är verkligen vackra. Regnet gjorde att man kunde känna lukten från dem bättre 🙂
I O Pedrouzo (Arca-O Pino) gjorde jag dagens längsta stopp. Var tvungen att försöka biljetter för mig och hundarna hem. Efter en del om och men lyckades jag med det. Så den 1 juni flyger vi från Barcelona, den 31 maj tar vi tåget dit, 12 timmar tar det. Hoppas att det går direkt till flygplatsen, eller åtminstone Barcelona så att jag inte behöver byta så ofta. Jag kommer med andra ord inte att kunna vandra ut till Finisterre denna gång, jag prioriterar min lillasysters student istället.

När det regnar är det inte lika ”lätt” att stanna. När vädret är bra stannar jag gärna för en paus både här och där. Men när det regnar stannar jag gärna inte i onödan utan vill mest bara komma fram. Det sättet att tänka på måste jag försöka ändra på, med den inställningen blir det svårare att vara i nuet. Jag har därför stannat upp och sett mig omkring och det finns mycket vackert att se även när det regnar, bland annat så låg en vacker ros på en sten. Hemma har jag bara sett rosenbuskar, här finns det stora rosenträd.

Nu har jag bara några ”ynka få” kilometer kvar till Santiago de Compostela. Före lunchtid imorgon kommer jag att vara där.

Alto de Barreira-Santiago de Compostela: 13 km.
Jag tältade precis bredvid vägen, pilgrimer har passerat hela natten och tidiga morgontimmarna. Det var en konstig känsla att kliva upp och veta att idag är sista dagen. Jag vet att jag kommer att sakna det hela, alla underbara människor jag mött längs vägen, alla historier, mysiga landsbyar, vackra vyer, vandringen i sig, rytmen och rutinerna jag kommit in i osv.
Som vanligt började jag dagen med några kilometers vandring innan vi stannade till vid ett café. Rostade mackor och varm choklad. God (men kanske inte så nyttig?) frukost 🙂
Sen vandrade vi vidare, regnet lurade i luften, men höll sig där. Ju närmare Santiago man kom desto fler pilgrimer dök upp. Jag tyckte att det var folktätt i Sarría, men det var inget mot vad det blev här.
Så från Monte del Gonzo 5 km innan Santiago kände jag mig som en myra som gick på led till stacken.
Helt plötsligt var jag inne i Santiago, gick till pilgrimskontoret, fick mitt pilgrimsbrev. Det var inte alls vad jag väntat mig. Gå in, fylla i en blankett, visa pilgrimspasset, få certifikatet, slut.
Efter gick jag ut och stod utanför katedralen en stund, så himla roligt att möta upp ”gamla” bekanta från vägen.
Sen var det dags att börja tänka på ”refrängen”. Hur ska jag ta mig hem?
Jag visste att jag var tvungen att flyga från Barcelona. Biljett för både mig och hundar fixade för 1 juni igår. Så då var det ”bara” att hitta ett sätt att ta sig dit, vilket visade sig vara lättare sagt än gjort. Det finns tre huvudalternativ; buss, tåg och flyg. Försökte med tåg först. Det gick inte. I Spanien får man inte åka tåg med hundar över 10 kg.
Buss. Det gick inte. I Spanien får det bara vara 1 hund per buss (obs ej passagerare).
Flyg. Från Santiago till Barcelona flyger två bolag, ryanair och vueling. Med ryanair får man inte ta hund. Med vueling får hunden inte väga mer än 6kg. Jag var mao fast. Kanske är det en av anledningarna till varför det finns så måna tiggare i Santiago kunde jag inte låta bli att tänka.
Vad jag har sett av Spanien så finns inte mycket till service-mind. Kan dem inte hjälpa dig rycker dem på axlarna och säger, jag kan inte göra något åt det och sen går dem.

Att hitta boende för natten i Santiago var inte heller lätt. 15 hotell och pensionat har rum man får ha hund i. Alla var fulla. Så att njuta sista dagen var inte alls lätt. från 11 till 22 vandrade jag runt för att försöka hitta boende och ett sätt att ta mig till Barcelona på. 22 tog jag taxi till Monte del Gozo där slog jag upp tältet.

Men för att komma tillbaka till det där med att ta sig hem. För att flyga behövde jag en bur till hundarna. Som tur var får dem sitta i samma. Men då var det bara att hitta en bur.. Gick till turistinformationen som kunde peka ut en (den enda) djuraffären i Santiago. Gick ut till den, dem hade ingen bur för större hundar. MEN, kvinnan som drev denna butik var väldigt hjälpsam (så det där med brist på service-mind stämmer inte alltid) hon ringer till en man som har en butik på annan ort. Han hade burar som var för just flygtransport! Han kör till Santiago till hennes butik med den (det tog 45 min). Så då kunde jag andas ut litegrann för då var åtminstone en sak på listan ”att fixa idag” ordnat! 🙂

Kanske att det var ett litet misstag däremot att ordna det där med buren först, som jag var tvungen att dra den över stan resten av dagen. Till busstationen, tågstationen, hotellen, pensionaten osv. Gick säkert minst 30 km fram och tillbaka i Santiago. De flesta jag mötte som inte mött oss längs vägen trodde att jag dragit på buren hela pilgrimsleden 🙂

Dagen därpå den 31 maj, tog jag taxi ut till Santiago de Compostela. Började med att gå till veterinären. Hundarna måste fästingbehandlas, avmaskas och få en hälsokontroll innan man flyger. Sen gick jag ut till katedralen igen, där jag mötte upp Richard som kom fram idag. Jag, Richard och Brian gick och åt lunch tillsammans innan jag skulle åka. Jag hann träffa flera bekanta utanför katedralen. Känns konstigt att veta att jag mest troligt aldrig kommer att träffa någon av dem igen.

Hur tog jag mig då hem?!
Jag köpte biljett till bussen för mig och en hund. Båda hundarna satt i samma bur. Men busschauffören var väldigt noga med att se efter så att det bara var en hund där inne. Han tänkte först inte låta mig kliva på. Men efter några telefonsamtal från hans sida gick han till slut med på det. Men han var allt annat än glad. Så 14.00 klev vi på bussen och började resan mot Barcelona. En lång resa! 17 timmar… Hundar får för övrigt inte vara inne i själva bussen i Spanien utan dem var tvungen att sitta i lastutrymmet hela vägen. Men det verkade gå bra, tog ut dem för rastning när stoppen var lite längre och jag tror att dem uppskattade att få ligga och bara vila för ett tag.
07.00 den 1 juni var vi framme i Barcelona, tog flygtåget till flygplatsen. (Mycket billigare än arlandaexpress, 3,8 euro!) På flygplatsen var det inte några som helst problem att checka in allt. Flygresan tog 3,5 timme. Arlandaexpress till centralstationen där vi mötte upp Elin. Tuben ut till där Elin bor (lite av ett projekt med 2 hundar samt en stor bur.. Men inget är omöjligt!)

5 reaktioner på ”El Camino dag 29-34”

  1. Härligt att höra att du kom hem tillslut. Har vart roligt att följa din resa och man blir lite sugen på att gå caminon igen.

    1. Tack! 🙂 Det är helt klart något visst med caminon! Saknar mycket utav det redan 🙂 Tror att det får bli norra för mig nästa gång.

  2. Hej!
    Tänker gå Leon-Santiago de Comp.i höst med min hund.
    Har läst hela din berättelse och kan inte komma ihåg att du nämnt något om hundar(lösa och aggresiva). Har läst om andra som haft problem med vilda hundar när de vandrat med hund. Mötte du mycket hundar?
    Fantastiskt att läsa din berättelse!

    1. Hej!
      Jag hade aldrig några problem med lösa hundar under min vandring där. Men då gick jag med två hundar som inte bryr sig om andra hundar. Det fanns ett fåtal lösa hundar, men inga som orsakade oss några som helst problem! Hoppas att ni får en fin vandring!

Kommentarer är stängda.

Scroll to Top