Dag 9: Prinos refuge-Zaros, 20 km
Vaknade tidigt som vanligt. Ställer klockan på 5 varje morgon för att få ett par timmar vandring i lite mer behaglig temperatur. Just som jag klev ut från tältet så började solen att leta sig upp från havet. Soluppgången är bland det bästa naturfenomen jag vet om. Både till utseende och vad den symboliserar.
Dagens vandring började tufft. Stenigt och bitvis ganska brant uppför. Jag hade stora svårigheter att hitta stigen. Få saker är så tids- och energikrävande som att leta rätt väg. Men landskapet var vackert att vandra genom. Högalpin. Där uppe fanns bara jag och ett gäng får och getter. Om jag hade det bökigt på väg upp till 1650 möh så var det inget mot hur det var att ta sig ner sen. Till sist gav jag upp att ens försöka hitta rätt stig. Det fanns en myriad av djurstigar. Tog sikte på vägen nedanför mig och kom ut på den nästan en kilometer ”fel”.
Vi tog en längre paus vid Diplori innan vi travade vidare längs grusvägen. Kändes skönt att plöja grusväg ett stycke efter alla stenar. Vi gick på ner till Agios Ioannis Rouvas. Vilken underbart ställe sen! En riktig oas med en bäck med kallt vatten, flera bänkar under stora träd som skänkte skugga. I två timmar njöt vi av lugnet och skuggan där innan vi fortsatte vidare och gick in i Rouvasravinen. Ravinen var en riktig pärla (och turistmagnet som det verkade, vet inte hur många tyskar jag mötte där).
När vi kommit ut ur ravinen och kommit fram till Votomossjön satte vi oss i uteserveringen där. Skulle bara dricka något kallt tänkte jag. Slutade med läsk, glass, en omelett, gratinerad fetaost och tsatsiki.
