Vita bandet dag 31

Badasjåkkå-Ammarnäs, 47 km

Det var verkligen bra att vi övernattade i vindskyddet för jäklar vad det blåste i natt! Man vaknade av ljudet av vinden några gånger då byarna var som hårdast. Så nu slapp vi ligga ute i hård vind och snöblandat regn. Vinden mojnade på morgonen. Temperaturen låg på strax över nollan när vi började att skida vid 7.30.

Tillsammans drog jag och Vega den stora pulkan upp mot 790 möh. Snön var lurig. När man som minst anade det så släppte lagret man stod på och fötterna åkte undan när man saxade uppför. Så tre gånger hamnade jag som en säl på torra land. Magplask deluxe.

Vädret var väldigt vackert med blå himmel när vi startade. Solen skapade vackra skuggor i björkskogen vi gick genom. Alla hundar såg så glada ut. Så härligt att se! Tom Bounty var ute från pulkan för att gå själv redan 7.45. Bounty är extremt morgontrött och så snart man skakat ut henne från sovsäcken går hon och lägger sig i fällarna i pulkan och ligger i regel där många timmar innan hon kliver upp på riktigt.

Talesättet säger ”blod, svett och tårar”. Idag har det varit blod och svett. Att gå uppför i plusgrader är varmt och mitt i backen började blodet att spruta ur ena näsborren av okänd anledning.

När vi kom ut från björkskogen så började snö driva längs marken och det såg ut som den dansade i solen. Så vackert!

När vi nådde vår högsta punkt drog massa moln in och det började att blåsa friskt. Två saker slog mig. Hade temperaturen inte legat runt nollan hade det känts väldigt kallt med köldeffekten som vinden ökar. Sen tänkte jag, hade det inte varit så varmt hade det säkert inte blåst.

Mettes skalbyxor pajades av hennes pulkadrag. Så vi fick göra en provisorisk lagning med säkerhetsnålar och silvertejp. Och vi kunde skida på till vindskyddet Sjnulttje. I skogen innan låg rätt så mycket snö. Men pulkorna gled fint uppe på, men hundarna sjönk ner rätt så mycket bitvis. I vindskyddet stannade vi och åt lunch.

Leden förbi Láddiebákttie var väldigt avblåst. Den lilla snön som fanns här började att klabba. Mest var det isig skare eller barmark, men här och var låg lite snö. Råkade man skida på en snöfläck tog det tvärnit.

Upp till länsgränsen Norrbotten/Västerbotten tog jag av skidorna och gick till fots istället för att inte hamna på magen igen som i morse. Det gick av bara farten att komma upp dit. Känns lite speciellt att jag tagit mig hela vägen från nordligaste Norrbotten till södra. 31 dagar tog det oss att ta oss genom hela landskapet. 31 dagar där ingen dag varit den andra lik. 31 underbara dagar helt enkelt!

Vid gränsen bestämde vi oss för att skida på för att komma hela vägen till Ammarnäs. Här upp slutade det att klabba men det föll snöblandat underkylt regn som frös fast på skidglasögonen så att man inte såg något när man hade dom på och tog man av dom på såg man inget då heller då det var som småspik i ögonen.

Som skönt var lugnade både regnandet och vinden ner sig. Men efter en stund kom ett snöfall istället med stora flingor. Snöandet höll i sig hela vägen till Ammarnäs.

Vi fick ett helt fantastiskt fint, varmt och trevligt välkomnande på wärdshuset. Kändes så bra att komma hit. Lyxade med middag i i restaurangen och bor i en stuga.

För trött för att skriva mer. 47 km känns i kroppen.