Cykel mot svarta havet dag 108

Cykel mot svarta havet dag 108
Melnitsa-Edirne, 54 km

Natten var lugn och stilla med det blåste upp redan på morgonen. Få saker är så jobbiga som att cykla i motvind. Det var rätt så mycket backar upp till själva gränsövergången till Turkiet och det gick tungt. Men vid dom sista fyra kilometrarna kom en otippad räddning. Det i form av parkerade lastbilar. Alltså en lång kö med lastbilar som väntade på att få köra över gränsen. Dessa bilar gav lä så att jag kunde cykla under närmaste obehindrat!

Att passera gränsövergångar är alltid lite nervöst tycker jag. Men det här gick helt problemfritt. Jag fick gå före alla bilar. Det var inga problem med uppvisandet av våra pass, men däremot ville dom kolla igenom ekipaget för att se så att vi inte hade någon motor. För hade man det behövde man nån form av papper på det. Förstod inte helt, men tyckte att det var lite roligt. Mannen som kollade efter en motor skrattade när jag pekade på mina ben.

Kändes lite märkligt att korsa cykelturens sista gräns. Nu har hundkajakcykelcirkusen varit i Sverige, Polen, Tyskland, Österrike, Slovakien, Ungern, Serbien, Rumänien, Bulgarien och nu hamnat i Turkiet!

Från gränsen kunde vi följa en liten trevlig väg (eurovelo 13) mil med i det närmaste obefintlig trafik. På 10 km mötte vi en traktor. Bounty såg ut att älska att åter få springa fritt en längre sträcka. Hon fick dock åka genom byarna som vi passerade då där alltid fanns Kangalhundar lösa. Dessa hundar är enorma. Ingen gjorde något mot oss. Men man kan aldrig vara nog så försiktig!

Vinden mojnade aldrig. Har varit en av mina absolut tyngsta cykeldagar. Motvinden hela tiden. Jag fick trampa även i nedförsbackarna. Annars tog det liksom stopp. Fick gå med cykeln under långa perioder då vinden ville trycka mig av sadeln.

Edirne är en stad på en kulle. Det var på håret att jag inte tog mig upp för den tvärbranta backen längs Maslahattin Sokak. Den kändes som en vägg. Fick stanna för att ta flertalet andningspauser. Sen hamnade jag i själva staden. Herre min hatt. I stadstrafik gäller det att man andas lugnt och visar tydliga tecken. Alla bilar var dock väldigt hjälpsamma och stannade för mig så att jag kunde korsa vägar. Jag cyklade längs skumpiga kullerstensgator tills jag åkte ner för en jättebrant gata och hamnade på väg D100. Den var en dröm att följa trots mycket trafik då det finns en bred och fin vägren. En bil körde om mig här och vinkade sen in mig till sidan. Det visade sig vara medlemmar av EBIS (Edirne Bisiklet Gençlik Spor Kulübü DerneğI) Jag fick det varmaste välkomnandet man kan tänka sig! #turkärlek Fick med mig många bra tips om bla övernattningsställen. Att möta glada människor ger så mycket bra energi. Så jag kände mig helt omladdad efter detta mötet. Sen fortsatte det med varmaste välkomnandet hos Warmshowers värden Özgür och hans tre rumskompisar. Fick en kväll med många skratt, trevliga samtal och fantastisk mat tillsammans med dom!

Scroll to Top