Vita bandet 2020, dag 28
Kaitumjaure-Alesjaure, 52 km
Jag måste erkänna att jag minst sagt kände mig förvånad när jag tittade ut från säkerhetsrummet i Kaitumjaure i morse. Det hade fallit en del snö under natten! Prognosen hade lovat klart väder. Stora flingor fortsatte att falla under morgonen. När vi började att skida såg det ut som att det skulle spricka upp. Eller det sprack upp. Men det klara vädret höll bara i sig en kort stund innan det byttes ut till ett allt gråare.
Vi skidade på upp till och förbi Singistugornaoch vidare till Sälkastugorna. Där stannade vi för lunch. Alla fjällen doldes av gråvädret. Det har helt vindstilla. Vid Sälka mötte vi två hundspannsekipage. Pratade med dom. Visade sig att tre av hundarna kom från Fredrik. Alltså från Peaks husse! Världen är liten.
Sikten blev allt sämre på väg upp till Tjäktjapasset. Såg bara några meter framför oss. Stannade i vindskyddet för att vila lite. Snön fram hit hade varit sträv och tung att skida genom. Stannade flera gånger för att skrapa pulkan och skidorna. På med valla på skidorna så slutade det klabba för några kilometer. Sen upprepa processen igen. Jag och Peak drog pulkan tillsammans. Tyckte han såg lite trött ut så övervägde att slå upp tältet i passet.
Men vi fortsatte. Tänkte att nu är det ju bara nedför så det tar inte lång stund att komma till Tjäktjastugan. Efter bara några hundra meter skidade sprack det upp. Från att ha varit helt grått blev hela världen synlig igen och visade sig från sin allra vackraste sida! Soligt och vindstilla. Föret ändrades och blev bättre det med. Så vi skidade på till Alesjaurestugorna. Riktigt härlig skidåkning blev det. Peak såg pigg och glad ut. Riktigt pigg och glad! Även Bounty! Hon slängde sig i snön och rullade sig flera gånger av lycka. Sol är nog det bästa hon vet.
