Vita bandet 2020, dag 33+2

Vita bandet 2020, dag 33+2
Koltaluokta-Vuolimus Rávdujávri, 45 km

Vinden mojnade under gårdagskvällen och avtog i det närmaste helt under natten. Så vaknade till en helt strålande och härlig dag. Det hade varit rätt så ordentligt nattkallt dessutom. I alla fall om man ser till var på året vi befinner oss. Men gårdagens snöfall och vind hade lagt tjocka lager ny snö på sina ställen så det var till en början rätt så tungt att gå. Det i tillägg till dom branta backarna första kilometrarna gjorde att benen fick känna att dom levde. Om dom nu skulle ha hunnit glömma det under vilodagen igår. Jag och Peak drog pulkan tillsammans upp för alla branta backar. Det fungerar bra att göra så. Jag lade skidorna på pulkan och drog till fots. I några av backarna var snön knädjup. Det blev sen mycket bättre så snart vi kom upp på höjd! Så skönt att få skida på hårdblåst före!

När jag nådde platsen där leden från Koltaluokta och den från själva röset möttes tänkte jag på förra året. När jag startade från Treriksröset i slutet av januari. Då var det så långt som vi kom första dagen pga den stränga kylan och föret. Nu var vi här i ett nafs.

Fjällen visade sig från sin allra vackraste sida idag och till området runt Pältsa har det nu kommit jättemånga renar. Vi mötte renskötaren som tog dit dom i förrgår. Vackert att titta på. Men samtidigt känns det lite sorgligt då dom får kämpa hårt i år pga snömängden.

En annan sak som slog mig var att det här måste vara den mest kuperade delen av hela vita bandet. Alltså den mellan Treriksröset och Pältsa. Backarna avlöser varandra. Dom är inte särskilt långa. Men dom har en lutning som känns.

Jag stornjöt av det vackra vädret och vyerna! Men njöt inte fullt så mycket av nedförsbackarna mot Pältsa. Dom går på skrå i tillägg till nedför. Det var en utmaning på den hårda skaren. Jag kopplade lös Peak och gick med den. Den välte några gånger. Jag försökte gå på sidan av den och hålla emot samtidigt. Trixigt, men fungerade.

Framme vid Pältsastugan stannade vi för en tidig lunch. Bounty hittade en barmarksfläck och lade sig för att njuta av solen.

Det drog in lite moln när vi skidade vidare. Men det var inget som störde.

Inte ett spår från i förrgår har jag sett efter mig och hundarna. Eller något enstaka. Men i huvudsak är dom helt bortblåsta. Som att vi aldrig varit där. En sak som är fascinerande är hur olika ett landskap kan se ut i olika väderlekar dessutom. Det såg helt annorlunda ut vid renvaktarstugan som jag sov vid då nu samt upp till sjön Bajimus Rávdujávri. När jag skidade där fick jag se något helt underbart. Något jag bara sett två gånger tidigare. En fjällräv! Jag fylldes av ett lyckorus!

Vi skidade oledat fram till renvaktarstugan vid Vuolimus Rávdujávri och följde sen leden igen. Tältade på toppen av backen. Vacker utsikt! Stekte pannkakor till middag. Kändes lyxigt!

1 reaktion på ”Vita bandet 2020, dag 33+2”

  1. Hej
    Ja, så det var Du som åkte åt ”fel håll” på skidor och hade lägret ovan Rautustugan. Vi blev lite förbryllade då gränserna var stängda och alla ”vitabandare” ju åkte norrut vid den tiden. Vi tänkte stanna och stilla vår nyfikenhet då vi passerade åt andra hållet igen men då hade ni tydligen krupit till kojs, så vi stannade och njöt av utsikten högre upp. Kan intyga att det var vackert.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *