Fjällfararnas vita band, dag 9: Jänsmässholmen-Skinnarviksnäset, 43 km
Libbie kom aldrig riktigt till ro under hela natten. Alldeles för mycket intryck för att hon skulle kunna slappna av helt. Hennes humör var detta till trots på topp på morgonen. Alla hundarna åt riktigt bra till frukost. Jag, Kicki, Ida och Eta åt frukost tillsammans framför kaminen i matsalen. Var verkligen så trevligt att sitta där i lugn och ro och samtala. Nån gång efter 10 kom vi sedan iväg för att börja skida. Pulkan var tung då jag hade en depå med hundmat väntandes på mig i Jänsmässholmen. Många kilo både kött och fisk.
Det blåste hårt under eftermiddagen igår och föll en del snö. Snön vi skulle färdas på idag blev kartonglik av det. Bar mao inte alls särskilt bra för oss (mig och Kicki) och hundarna. Jag hade räknat med en lätt etapp idag. Blev istället turens tyngsta så långt.
Åkte upp mot Flån. Tanken var att vi sedan skulle köra över Ansättenstugan. Men väl i korsningen mot den kollade jag på kartan en hundrade gång och ombestämde mig och valde leden mot Tallsjön istället som den inte har lika mycket stigning.
Leden är inte särskilt kuperad men bjuder på några rejäla grisbackar som går i det närmaste rätt upp. Dom är inte långa, men branta. Där fick jag skjuta på för allt jag var värd och Kicki gå framför för att hjälpa till att dra. Fyttiracken alltså. Speciellt i detta före då det inte bär. En stor del av kraften försvinner av att man inte kan spjärna emot ordentligt.
På väg utför mot Tallsjön drog jag en vurpa. Hamnade utanför där skotrarna kört och där bar det inte alls. Så när jag skulle räta upp ekipaget genom att kicka ifrån dök mitt ben och försvann helt och hållet med resultatet att jag välte.
Släden var tung att få upp. Men det gick bra och resten av backen gick bra.
Nere vid Tallsjön var leden omdragen så vi fick lite svårt att ta oss ut på sjön. Väl ute på sjön såg vi den nya dragningen.
Efter Tallsjön gick det undan. Hundarna fick upp motivationen till att dra av en handfull renar som sprang en bit framför på leden. Såg dom aldrig i skogen men hundarna måste ha känt lukten av dom redan där. Dom stod sedan en bit bort på isen på Rörvattnet. Färden över sjön gick bra. Här var det lättåkt som tur och skönt var för leden till Rötviken var så jäkla tung. Grisbackarna avlöste varandra. Krafterna på både två- och fyrbenta började sina. Jag hade räknat med en lätt glidarsträcka sista kilometrarna till Rötviken. Istället var dom turens absolut tuffaste.
I Rötviken väntade Kickis man. Blev ett snabbt avsked som kändes vemodigt. From nu fortsätter jag ensam med hundarna. I skymningen fortsatte vi över Hotagen. Här gick det som skönt var lätt. Det hann mörkna innan jag nådde andra sidan.
Slog läger. Använde mig av snöskorna för första gången. Verkligen så skönt att kunna gå omkring i lössnön och göra fina liggplatser till hundarna och en bra grund för tältet.
Både jag och hundarna kändes nöjda. Eget att både jag och dom ätit middag fick Peak, Odd och Libbie komma in för att sova. Hela gänget verkade uppskatta det. Supermysigt!
