Dagen började med att en tysk bankade på min dörr och kom instormandes asförbannad och ropade på bruten svenska att jag måste rengöra hans pulka. En av hundarna hade kissat vid den i natt. Han var så jäkla arg. På pulkan syntes inte ett spår. Men jag gjorde som han sa… mitt humör blev dock snart på topp igen då jag fick syn på två stycken lavskrikor bland björkarna utanför stugan. Lavskrika är min absoluta favoritfågel. Så jag gick ut för att mata dom. Sånt gör mig glad.
Idag har Peak varit sitt allra bästa jag. Från Aktse väntar en riktigt dryg uppförsbacke. Peak tog täten i den och drog för tre. Dolly och Libbie gnabbades större delen av backen så då drog Peak även för dom.
Jag blev så varm uppför backen av att ömsom springa framför och ömsom bakom pulkan. Fick klä av klädesplagg för klädesplagg. När den sen började flacka av lite fick jag ta på mig alla dessa kläder igen då vi möttes av vind och gråväder. Vi körde ner till sjön Sitojaure. Det gick smidigt att ta sig ner. Lite lagom lutningen och halvmjuka spår var härligt då sikten var dålig.
Vinden började att tillta medan jag var på sjön. Men hade den i ryggen som skönt var. Kom fram till Sitojaurestugan. Därifrån gick det flera spår och efter ett tag hann jag ikapp och passerade två grupper med människor.
Sikten blev allt sämre. När det blåste som mest och snön yrde därefter kunde jag inte ens se fram till nästa ledkryss. Förlitade mig helt på att Peak skulle hitta vägen och för ett jobb han gjorde! Han tog oss säkert fram över fjället.
Vi svischade sen ner till Saltoluokta fjällstation och möttes av en glad överraskning i dörren, Peter! Jag åt middag tillsammans med honom och hans vän Victor. Galet trevligt och mat och dryck var oerhört gott!
Jag tror hundarna uppskattade ännu en kortare dag. Redan vid lunchtid nådde vi Salto.
