Hundarna var väldigt taggade på att starta efter en så lång vila. Vi hade dock några små problem med att ta oss ner till sjön då jag styrde dom på fel väg så vi gjorde en stor loop istället och kom tillbaka till stationen.
Vägen ner till sjön var bitvis extremt isig och gick lite lätt på skrå i tillägg. Det var på håret att vi välte ett par gånger. Men det gick bra!
Sen väntade träsket. Fyttiracken så mycket roligare det är att köra hund över sjön i jämförelse med att korsa den på skidor. Vi hade till och från skoterspår att följa. Det är som natt och dag att följa spår och inte. Det går minst sagt sicksackigt när det inte finns spår och jag måste ofta springa bredvid Peak för att visa rätt väg och riktning.
Skönt att det nästan inte var någon vind och solen kom och gick och värmde oss.
Jag försökte att ta sikte på Roggenjárga till att börja med och sen över till Cievrranjárga för att sen följa sjöns norra sida vidare österut.
Tidigare år har jag kört upp vid Laimoluokta. Men i år tänkte jag att det är lika bra att följa sjön (som sista sträckan dessutom hade perfekta spår) till Kattuvuoma där leden startar norrut. Jag blev glatt överraskad över dom spår som mötte oss!
Körde på en bit innan jag stannade för att luncha.
Det är en så härlig känsla att se hundarna så starka!
Vi körde på upp till vindskyddet Kamasjaure. Hade turen att hitta några vedträn längs leden som jag stannade och plockade med mig så jag kunde göra en liten eld inne i vindskyddet och torka upp lite saker.
Efter att ha granskat kartan en stund ikväll har jag bestämt mig för att ta en liten annorlunda väg till röset mot vad jag gjort tidigare nämligen över Keinovuopio och sen längs Viktorialeden till själva röset.
