Långfärdspaddlarnas blåvita band, dag 28

Långfärdspaddlarnas blåvita band, dag 27

Saunamaa-Virojoki-Ykspuinen, (52+20) 72 km

Vinden har vänt! Efter att ha letat mig ut genom vassen mellan Saunamaa och Matomaa så kunde jag paddla mot Pieni-Musta i lätt medvind. Kändes helt underbart! Det är kanske just det som är fördelen med att ha motvind mellan varven? Att man uppskattar medvind så oerhört mycket sen!

Prognosen lovade lätt västlig vind på förmiddagen och hård på eftermiddagen. Men redan på morgonkvisten började det att ta i och blåsa ca 10 m/s i medelvind. Jäklar vilken fart jag fick! Stundtals, på lite mindre skyddade platser blev det lite väl mycket sjö. Men inte mer än att det inte gick att hantera. Det gick fort att ta sig framåt! Fick lägga om min tänkta rutt något för att paddla så skyddat som möjligt fram till Heposaari, udden att runda för att paddla upp till Virojoki vilket är slutpunkten för Långfärdspaddlarnas blåvita band.

Det är ett vackert landskap att paddla genom med en skärgård med granklädda öar. På en av öarna har skogsavverkning skett och en enorm båt lastades med timmer.

Efter att ha rundat Heposaari och börjat paddla norrut och kom till Tuuholmi så började en båt köra mot mig. Jag tänkte att shit, nu är det en fritidsbåt som kommer att köra på mig. Så jag viftade och ropade stopp, stopp, stopp! Fick till svar att No, you should stop. Det var ryska gränspolisen. Men dom var supertrevliga och skrattade gott när jag berättade vad jag trodde. Pratade en längre stund med dom. Det dom främst ville var att kolla om jag visste vad dom vita stolparna var för något. Jag svarade att det är gränsen till Ryssland och det betyder att man inte får paddla över där. Dom blev nöjda med mina svar. Men dom var även nyfikna på att höra om min resa.

I hård sidvind tog jag mig sen upp till Huvisaari. Därifrån upp till Virojoki kunde jag paddla helt skyddat bland vass och vackra näckrosor. Kändes lite märkligt att komma fram. Jahapp. Det var det. Gick iland. Handlade mat och satt sen i tre timmar och tänkte genom min resa och allt jag har att vara tacksam över. Speciellt alla underbara människor som förgyllt min tur längs vägen.

Till min stora förvåning på väg söderut igen så hade vinden mojnat. Det helt tvärtemot prognosen! Jag hade räknat med att det skulle vara mer eller mindre omöjligt att ta sig framåt. Det var lite motigt. Men långt ifrån omöjligt! Sista 7 kilometrarna fram till ön Ykspuinen var småtunga men när jag möttes av den extremt trevliga lilla ön med ett vindskydd på släpptes all trötthet och jag var enbart glad över att vara där!