Cykel mot svarta havet dag 75

Cykel mot svarta havet dag 75
Dunafalva-Mellan Backi Monostor och Sombor, 68 km

Även denna natt var isande kall. Tältet var täckt av ett tjockt lager med frost i morse. Hela världen var täckt av ett tjockt lager med frost. Hela världen var vit. Vit av frost och vit av tjock dimma. Skillnaden mot många andra dagar var att i morse lyckades solen mota bort dimman tidigt.

Det var ännu några minusgrader när jag började att cykla. Men solen gjorde att det kändes lite varmare. Men för att inte frysa krävdes ändå dubbla underställströjor i ull. Ulluva under mössan och sen en dunjacka med uppdragen luva uppepå det. Bounty är en soldyrkare. Jag bäddade ner henne på kajaken och låg och kisade mot solen. Såg lycklig ut. När vi lite senare kom fram till en bil med en motortrafikförbjudenskylt så fick hon springa själv. Att springa i solen är Bountys grej! Även fast det finns skyltar som säger att bilar inte får köra på vägen så möter man rätt så många bilar ändå..

Jag ser rätt så mycket djur när jag cyklar. Eller jag ser ungefär hur många rådjur (eller om det är någon annan hjorttyp) som helst dagligen och ett gäng harar.

Jag cyklade helt längs med Donau tills jag nådde Béda-Karapancsa. Där vek jag av mot Hercegszántó. Blev först lite förvånad när jag mötte två militärer med vapen på ryggen just när jag vek av norrut. Bara några meter senare mötte jag fyra till plus några som det stod polis på. Fick stanna och visa pass. Både mitt och Bountys. Under några kilometer fanns sen polis och militär överallt. Kanske för att det var precis med gränsen till Kroatien?

I Hercegszántó handlade jag mat för mina sista ungerska pengar. Bara ett par kilometer senare väntade gränsen till Serbien. Jag fick, precis som alla andra, stanna för två gränskontrollanter med bara 50 meter mellan. Även här kollades både mitt och Bountys pass. Båda var nyfikna på vad jag håller på med. Den andra kontrollanten var en kvinna. Väldigt trevlig! Vi pratade en del och det slutade med att hon gav mig sitt telefonnummer och bjöd hem mig till sig i natt.

Varje landsgräns som jag passerar känns som en milstolpe. Så det kändes bra att komma in i Serbien. Ett land som jag aldrig tidigare har besökt.

Cyklade på ner till Backi Manostor. Cyklade genom några samhällen på vägen. Fick se turens första hemlösa hundar. Jag blir ledsen i hela själen av att se magra hundar som letar efter mat.

Min cykelapp visade mig att jag skulle följa en led längs med Donau. Följde det spåret. Kom fram till en liten färja som kördes med handkraft. En hund som såg ut att vara hemlös satt också och väntade på färjan. När mannen kom över med den från andra sidan hoppade hunden glatt på och jag kördes över. Mannen kunde ingen engelska. Det gjorde inte heller hans kollega som kom oss till mötes på andra sidan. Till slut förstod vi i alla fall varandra och det dom ville ha sagt var att jag inte kunde cykla där pga att vägen är alldeles för dålig. Visst är det häftigt hur bra kroppsspråk fungerar? Dom körde över mig till andra sidan.

Jag började istället att trampa mot Sombor som dom rekommenderade. Fanns även en Eurovelo6-skylt som pekade ditåt. Nu skulle jag egentligen ha kunnat bo hos Milka i natt. Men mina knän började protestera. Dom ville inte cykla mer. Så jag stannade på en åker istället.

1 kommentar till “Cykel mot svarta havet dag 75”

  1. Marita Lövström

    Vad du sliter , både fysiskt och psykiskt, förstår de blir känslosamt med hemlösa hundar…. men vi kan inte göra allt. Både du och jag gör och har gjort vad vi förmår. Önskar dig nu lite varmare väder, här är riktigt bra , fast inte vinter! Tusen kramar till dig och Bounty!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *